Buggebloggen

Hej då så länge

2009-07-22T20:00:00.000+03:00

Vårt år i Bulgarien närmar sig sitt slut. Vi har fullt upp med att hälsa på, slunga honung, bekämpa björnbärsinvasioner, sortera tusen pinaler, oja oss över hur vi ska få hem dem, äta buggemat, titta på bergen, gunga och laga tak. Så även om det finns en massa mer som vi skulle vilja skriva om hittar vi inte riktigt tiden. Det känns kanske igen.

Det kan hända att vi skriver något mer, mest för vårt eget höga nöjes skull, men vi försätter nu Buggebloggen i ett mer vegeterande tillstånd. I höst är ni så rysligt välkomna hem till oss i Huddinge. Då kan vi bjuda på bop och berätta om när getterna går hem för dagen. Och så får ni väldigt gärna berätta för oss om andra saker än om Bulgarien.

Alla våra djur

2009-07-21T23:39:00.006+03:00

Vi är inte ensamma. Vi har tvärtom så många nära grannar och inneboende att till och med Ruben känner sig nöjd, fast han inte får någon hund. De trognaste om än inte mest välkomna hör till råttsläktet, och har varierat i antal och personlighet under året. Mest minnesvärd är förmodligen den som hade en förkärlek för plast. En kvarts plastflaska, en bit sko och en inte oansenlig del av det tjocka plasthöljet till motorsågen hann gå åt – minst – innan plastgnagaren själv gick åt av magknip alternativt drog vidare av ren leda. En släkting till densamma är förtjust i vår tvål, handfatet är placerat utomhus.

Så har vi insekterna, som små guldklimpar för oss som gillar småkryp. Vi har haft besök av ollonborrar och ekoxar, skimrande blåsvarta träbin, randiga coloradobaggar (potatisodlarnas skräck), gyllenludna sötnosar med långa sugsnablar, kryp med självlysande rumpor, gigantiska getingar som tuggar silvertejp till frukost, gigantiska eremitmyror med håriga rumpor, praktfulla podaliriusfjärilar, långhorningar, hundra sorters blandade baggar, hundra sorters spindlar, hundra sorters svärmare, hundra sorters gräshoppor och sömniga vårtbitare som har förgyllt våra kvällar. När vi flyttade hit för sommaren hade en myrkoloni anlagt äggkläckningscentral under dassringen, det var helt galet många ägg och ganska äckligt.

På morgnarna väcks vi ibland av sextio får som promenerar förbi utanför fönstret. Åsnan Marko och hunden Nixon kommer regelbundet på besök, liksom två katter som vi inte riktigt har blivit du med. En rödtonad padda eller två har sitt bo här utanför, en mullvad lägger prydliga små högar på stengången, ibland tittar en ödla förbi, svalorna på telefontråden babblar närmast oavbrutet och då och då hörs prasslet av den största tänkbara igelkott. En tid fick råttorna maka på sig för en högljudd jordekorrefamilj. Sniglarna är av alla möjliga slag, leoparderna är snyggast.

Sedan ett par veckor har vi också alldeles äkta husdjur. Fem små rödögda hamstrar som vi fick av Jonko och Mira med heligt löfte om att de ska ta tillbaka dem när vi åker till Sverige. En morgon var de plötsligt elva, samma kväll åtta. De är rysligt söta. Vissa tecken tyder dock på att hamsterfamiljen kommer att växa ytterligare, vi är tacksamma för löftet.

Vår nyaste granne, så vitt vi vet, är en orm alternativt snok på en och en halv meter som igår tog sin middagslur bland vinrankorna rakt ovanför vårt matbord. Kanske kan den bli polare med tvålgourmanden? Alla grannar är kanske inte alltid goda grannar, men grannar lika fullt.

Blad, betong och bilar

2009-07-17T08:01:00.000+03:00

Nu när vi snart ska lämna Sofia kan det kanske vara på tiden att beskriva denna plats.

Det har bott människor här i tusentals år, faktiskt är det en av Europas äldsta städer, men när Sofia blev huvudstad 1879 hade staden mindre än 12 000 invånare och var väl inte så mycket att skryta med.

Nu bor här närmare 1,5 miljon människor och Sofia är en grön och ganska trivsam stad, fast fortfarande knappast storslagen. Parkerna är många och välplanerade och mellan de äldre bostadshusen är det lummigt. När Nikolays farföräldrar flyttade in i sitt nybyggda Block 237 på 1960-talet planterade de boende gemensamt träd på den stora gården.

Men när kommunismen övergavs övergav bulgarerna också mycket av det som kallas planering. Det syns i Sofia. Vid 1990-talshusen är trottoarerna ofta smala små stackare med fantastiska höjdskillnader från hus till hus. Då låg all administration i spillror och man byggde lite som man ville. De hus som har byggts under vårt århundrade bildar tillsammans en symfoni av dålig smak och sneda vinklar. Materialen är brackiga, den marmor man får gå på är snorhal hela vintern och redan efter några få år börjar fasaderna så smått falla sönder. Mycket lite plats lämnas till gående, ingen plats lämnas åt det gröna. I vårt grannområde har ett hus nyligen byggts på gatan, så att en av två möjliga genomfarter har spärrats av. Det syns ännu inte på kartan.

Eftersom staden är relativt kompakt passar den trots allt utmärkt för promenader, förutom att man numera ofta måste promenera på gatan. Antingen är trottoarerna alltså nästan omöjliga att gå på, eller så är de fulla av bilar. Som tur är följer kollektivtrafiken den gamla goda planeringen. Spårvagnsnätet är rostigt men väl utbyggt och till det kommer bussar och så den nya lilla tunnelbanan.

Sofias största skatt är berget Vitosha, dit kan man åka lift med dinglande ben över ormbunkarna. Man hoppar på i bokskogen och hoppar av bland höga granar, det är mysigt. Där uppe kan man sen åka skidor på vintern, vandra på sommaren och gömma sig i någon av stenfloderna.

Sofia är inte en stad för astmatiker och hundrädda eller för storslagen arkitektur. Sofia är en stad att promenera i, en stad för kaffe, glass och bànitsa, för att titta på mäktiga träd, för att vika sig dubbel och handla solrosfrön från en källarkiosk, för att hoppa hoppborg och klättra i klätterställningar av metall, för att gå på teater och dockteater, åka spårvagn, strosa på grönsaksmarknader och titta på folk i parker. Om man är lagd åt det hållet är det också en stad för att småprata och bråka med folk som man absolut inte känner.

Under springturen

2009-07-13T00:07:00.002+03:00

Då och då joggar jag genom Chérni Osam. Varje gång sitter det män på de enkla serveringarna och gamlingar på bänkarna, här och där leker barn. Varje gång blir det tyst när jag springer förbi. Knappast för min oerhörda farts skull, eller för att de fängslas av min undersköna uppenbarelse, utan förmodligen för att de tycker att det är himla konstigt det jag gör.

Närmare oss är jag känd och med jämna mellanrum stoppas jag av en baba (gumma) som vill veta vad det är som jag håller på med. De frågar ungefär samma saker varje gång och får ungefär samma svar med ungefär samma språkfel, men antingen nöjer de sig inte med svaren eller så är de bara pratsugna. Idag sprang jag ovanligt länge och hann bli stoppad tre gånger; först av en baba med en gigantisk tjur, sen av en baba med fyra kor (hon är särskilt pratsugen) och så av tre babor på en bänk.

De var lite bekymrade. ”Vad gör du, springer så där!? (När jag hänvisar till att det är bra för hälsan ser de ut som frågetecken.) Nu har du varit ute länge, du ser trött ut, det kan väl inte vara bra? Får du inte ont i benen? Vart ska du nu då? Men vem tar hand om barnen? Och vem lagar maten? När åker ni tillbaka till Schweiz då? Är det bäst där eller här? Där finns det väl jobb. Och pengar. Hur länge ska ni vara där då? Och vad säger din mamma då? Och din mans föräldrar, vad säger de då? Och var är de? Du måste byta kläder när du kommer hem så du inte blir kall! Ja det är väl bra för hälsan.” Ungefär där skyllde jag på att Nikolay skulle bli orolig om jag inte kom hem snart och så släpptes jag iväg.

Frågan om var det är bäst, där eller här, ställs av i princip samtliga nya bekantskaper. Till och med Storbritanniens ambassadör i Bulgarien fick frågan i en intervju som publicerades på engelska i en av dagstidningarnas nätupplagor. ”Trivs du bäst i England eller här?” Ambassadören svarade på diplomatvis att frågan var lite orättvis eftersom England är hans hemland. Jag brukar svara att det är mer välorganiserat i Sverige, vilket är en underdrift, men att bergen är mycket vackrare här, att det är varmare och soligare och att vi kommer att sakna Stoynovskoto väldigt mycket när vi har åkt hem. Vilket ju är alldeles sant.

Nya tider?

2009-07-10T21:56:00.002+03:00

(N) Det har varit parlamentsval. Boyko Borisov, aka Bati Boyko (= storebror Boyko), f.d. brandman, milis (polis under kommunisttiden alltså), och tidigare föremål för vårt bloggande, ska bli Bulgariens nye statsminister. Jag skäms i förväg. Göran Persson ligger i lä när det gäller bufflighet. Min teori är att folk valde Boyko och hans parti enbart för att han är så himla bra på att säga att han är bäst och alla andra -- sämst. Stora ord av det slaget går tyvärr hem i Bulgarien.

Och när det gäller att uträtta saker… Ja, ni har förmodligen läst om Sofias sopproblem tidigare på bloggen. Jag är pessimist med andra ord.

Enligt The Economist har Bulgarien valt en oförutsägbar ledare, och det stämmer nog ganska bra. Boykos parti GERB har egentligen inget politiskt program, så ingen vet hur den nya regeringen kommer att hantera Bulgariens stora problem. Fast det lär ju visa sig. Idag läste jag t.ex. att Boyko tänker avbryta alla pågående energiprojekt som Bulgarien har skrivit avtal om. Bland annat handlar det om en alternativ gasledning, som anses mycket angelägen efter gaskriget mellan Ryssland och Ukraina i vintras, samt om bygget av ett nytt kärnkraftverk.

Valrörelsen handlade i vanlig ordning om personangrepp snarare än om faktiskt politik och under presskonferensen på valnatten lyste Boykos idéer om landets framtid med sin frånvaro. Ingen journalist ställde några frågor av typen ”hur tänker ni handskas med den kommande massarbetslösheten?” eller ”hur ska ni få budgeten i balans nu när skatteintäkterna minskar?” eller ”hur ska ni försöka stimulera ekonomin, nu när BNP väntas minska med mellan sju och nio procent under 2009?”. Under presskonferensen hann Boyko kritisera den avgående regeringen ett antal gånger till samt prata om sig själv.

Hoppas att han snart växer upp och växer in i sin nya roll. I annat fall är jag orolig för hur det ska gå för Bulgarien under de närmaste åren.

Två saker ni inte visste om bulgarer

2009-07-06T10:14:00.000+03:00

1. Bulgarer tål inte drag. Luftdrag alltså. Det är helt sant. De dör, knall och fall, eller blir åtminstone jättesjuka eller åtminstone förkylda och hur som helst är drag inte bra. I kombination med att hälften röker, gissa hur det kan lukta här och där. Nikolays farfar röker inte längre, men han tål definitivt inte drag och när farmor steker lever till trapphushunden Bingo i deras södervända minikök, gissa hur vi luktar då när vi går därifrån.

2. Bulgarer kan inte bära saker utan plastpåse. Inte ens en flaska. Det är också helt sant. Om man ber att få slippa plastpåse när man köper något slipper man inte. Eller så utlöser man någon form av ångest hos försäljaren.

Eftersom de bulgariska plastpåsarna är så dåliga klarar de inte av att bära så mycket, varför man riskerar att gå ifrån en mataffär med tio skröpliga påsar, exklusive frukt- och grönsakspåsar. Vi är trötta och ledsna på all onödig plast - också i Sverige förstås! Plasten försvinner ju inte, den går bara sönder i mindre delar och hamnar i magarna på djur och människor. Eller så hamnar den i haven och kväver fåglar, fiskar och sköldpaddor. Bilder på det finns här. Så vi kör numera med jute. En tant hävdade en gång att hon enligt lag måste ge plastpåse till sina kunder. Fast det visade sig att det var ju hennes egen lag om god service till sina kunder. Nu ville inte kunden ha någon plastpåse, lagen fick kortslutning. Gissa om det hänger plastpåsar i träden här och där.

På fiskefärd?

2009-07-04T08:52:00.000+03:00

Det är val i Bulgarien på söndag. Valrörelsen är inte så högljudd, men det som diskuteras mest i medierna är den utbredda handeln med röster. Kostymklädda politiker sägs fara till slummen och köpslå med områdens ledare. Men inget är bevisat, inget görs för att ta reda på vare sig om det förekommer eller vad man kan göra för att förhindra det. Som vanligt då.

Storslagenheten i ett monument

2009-07-02T12:49:00.002+03:00

(E) Detta är det monument som restes i samband med firandet av Bulgariens 1300-årsjubileum. Det vill säga då det 1981 var 1300 år sedan den första bulgariska staten bildades av Khan Asparuh. Monumentet kritiserades av hög och låg för att det var så rysligt fult, som en stor svart hög av smält skrot, och snart började det dessutom falla sönder. Då gjorde man som man brukar, man hägnade in det. Och sen dess har det stått så, inhägnat och sönderfallande. Tills byggnadsarbetare satte upp byggställningar i vintras. Aha, en renovering!? Nix, en lämplig reklamplats. Det är därför monumentet är lite lite svårt att se.

Nu ska jag skriva om dagis

2009-06-30T12:45:00.001+03:00

(E) Bakom vårt hus, Block 250, ligger dagis nummer 7. Det är stort och har en magnifik lekplats full av klätterställningar och skuggad av träd. Barnen tjoar och hjärtat blir varmt när jag hänger tvätt på balkongen. På vissa andra kommunala dagis har vi hört att barnen mest tittar på teve, men varje kommunal dagisplats är hett eftertraktad. Omkring 6000 sofiabarn sägs stå i kö.

Vi hade alltså inte en chans att få in ungarna på dagis nummer 7, det fick bli ett privat. Vårt privata dagis kostar över 4000 kronor i månaden för båda barnen, vilket är ungefär dubbelt så mycket som vad vi betalade i Sverige och rätt saftigt i ett land där (den officiella) medelinkomsten är omkring 3300 kronor. Till det kommer diverse ständigt överraskande små avgifter; till folkdansen, till skidskolan, till julfesten, till simskolan, till födelsedagstårta.

Dagiset drivs av en driftig kvinna som praktiserat i Belgien. Hon har just nu tre avdelningar och en läxläsningsservice i olika lokaler i samma område, samt en fäbless för att flytta runt och möblera om. Personalen springer fram och tillbaka mellan avdelningarna för att hämta och lämna saker och lite då och då gör de en rockad av antingen möbler eller barn. Ruben har hunnit med fyra lokaler, Nomi tre, naturligtvis får man aldrig veta det i förväg.

Allt är fräscht - inklusive barnen som aldrig är så där nedkladdade, snoriga, totalsandiga och utmattade som svenska dagisbarn brukar kunna vara - personaltätheten är hög, de äter trerätters till lunch, har egen husläkare och en egen husclown som kan alla barnens namn och som kommer på födelsekalas och när chefen tycker att barnen behöver underhållas. Någon gård har de inte, utan diverse leksaker på betongen utanför varje avdelning. Dem leker de med när temperaturen är mellan säg 20 och 28 grader, när solen skiner och det är vindstilla. En fröken berättade att hennes ettåring hade blivit sjuk efter en blåsig promenad, alltså går de inte ut när det blåser, det är ju logiskt. Plats för ordentliga vinterkläder eller regnkläder finns inte i hallen, vilket också är logiskt eftersom barnen inte har sådana.

Fast de hinner hur som helst inte leka ute så mycket eftersom schemat är späckat. De lär sig bland annat bulgariska, engelska, musik och matte och så pysslar de fenomenalt mycket. Dessutom sover barnen middag länge på eftermiddagen - även de allra största. Så är det på alla bulgariska dagis, det har den bulgariska socialstyrelsen bestämt. Ruben och Nomi satt själva och pulade under vilan hela hösten, nu har de ett par av de största med sig.

Jag har fått bråka en del för att ungarna ska få komma ut och röra på sig alls, numera är de åtminstone ute medan de andra sover förutsatt att rätt väderförhållanden gäller. Det stora sockerintaget (kakor och juice till mellanmål, godis som belöning, mängder av tårtkalas) har vi fått acceptera. Snart är de ju tillbaka i den nogsamt sockerrensade svenska barnomsorgen.

Jo, det ska bli väldigt skönt att få ungarna tillbaka i den svenska barnomsorgen. Men barnens bulgariska dagisäventyr har varit värt besväret. De har lärt sig att man kan göra på andra sätt, att man kan klara sig - och småningom trivas! - bland människor som pratar ett annat språk, att man kan lära sig det språket. Dessutom har de fått nya vänner och de har fått äta väldigt, väldigt många karameller.

Blink - blink

2009-06-28T17:49:00.003+03:00

(N) Som blogglasare har ni sakert forstatt att vi har kort rutten Sofia-Stoynovskoto-Sofia ett antal ganger nu. Lite stadskorning har det ocksa blivit. Jag har lart mig ett och annat om hur man ska bete sig i trafiken for att komma fram oskadd. En sak kan jag rekommendera: Om ni kor i Bulgarien, hall koll pa folk som blinkar med alla fyra blinkers! Det kan namligen betyda ett (eller flera) av foljande:

- man star still pa olampligt stalle, oftast dubbelparkerad
- man saktar ner och ar pa vag att stanna i valfri fil
- man ska kora ut, fran valfri fil
- man behover sakta ner, av valfri anledning
- en lastbil star still lite langre fram
- man bara kor i storsta allmanhet

Numera har jag det i ryggraden: Sa fort jag ser en bil blinka for fullt sa saktar jag ner, fokuserar och forsoker anvanda mitt sjatte sinne. Oftast funkar det, ibland tutar jag for att bli av med aggressionen.

(Denna dator klarar inte utrikiska tecken, som ni kanske har listat ut.)

Jordbruk

2009-06-22T13:36:00.000+03:00

(N) När kommunismen hade fallit överläts de statligt ägda jordbruksmarkerna till sina pre-kommunistiska ägare (eller till deras barn). Men den som varit jordbrukare på 1940-talet var inte nödvändigtvis det i början av 1990-talet, och barnen var ofta stadsbor. Följden blev att jordbruksproduktionen rasade och en stor del av de bördiga bulgariska fälten växte igen. Faktum är att jordbruksproduktionen fortfarande, 20 år efter kommunismens fall, inte har återhämtat sig. Produktionen av vete minskade t.ex. från 5,5 till 3,5 miljoner ton mellan år 1989 och 2005. Andra grödor har haft en liknande utveckling och detsamma gäller animalier som kött, mejeriprodukter, ylle, etc. Den sammanlagda jordbruksproduktionen minskade med ungefär 30 procent mellan 1989 och 2005!

Ett exempel på vad som fanns förr och inte finns nu i termer av organisation såg vi under vår senaste söndagsutflykt:

Bilden är tagen ungefär tusen meter över havet nära mahalà Sèmkovtsi. Mahala betyder by- eller stadsdel. Stoynovskoto är t.ex. den största mahalan till byn Cherni Osam, medan Sèmkovtsi är en numera obebodd mahala till densamma som består av max ett tiotal hus. När vi hade kommit ner till Stoynovskoto berättade vår kompis Yonko, som vet allt om trakten, hur hans pappa hade övervintrat tillsammans med en massa får uppe i Sèmkovtsi. Tre vintrar i rad! Vintrarna är inte att leka med där uppe och någon väg finns det inte. Jag tyckte det hela lät vansinnigt - varför tog man inte ner fåren till Cherni Osam på vintern? Förklaringen var lika enkel som genialisk. På sommaren slog man de stora ängarna runt Sèmkovtsi, och i stället för att frakta ner allt vinterfoder anställde man en person som vaktade fåren på vintern. Först när det var dags för slakt gick man ner till byn med fåren. Detta system, som förmodligen fanns lång tid före kommunismen, togs till vara av det kooperativa djurbruket under kommunismen. Nu är det borta och som vanligt har det inte ersatts av något nytt.

Exporten av matvaror har också minskat, med ungefär hälften sedan 1989. Samtidigt har andelen råvaror i denna export ökat från 15 % till 60 %! De flesta i-länder exporterar ju mest färdigvaror, medan u-länder brukar ha en stor andel råvaror i sin export. En grundregel är förstås att ju mer förädlad en vara är innan den exporteras, desto bättre är det för landet. Dels stannar en större andel av inkomsterna hemma, dels sysselsätts fler personer. Bulgariens jordbruk har alltså rört sig i fel riktning när det gäller både produktion, exportmängd och exportens sammansättning.

Bulgarien är ju med i EU, tänker någon säkert? Och kan ta del av jordbrukssubventionerna för att åter effektivisera sitt jordbruk? Jovisst, men först måste både politiker och bidragstagare lära sig att hantera pengarna på ett korrekt och ärligt sätt. Till dess kommer nog EU göra som de hittills har gjort - frysa en stor del av EU-bidragen till Bulgarien i väntan på att oegentligheterna och korruptionen i samband med utbetalningarna tar slut. Med tanke på det politiska klimatet här lär det dröja...

Medborgare för europeisk utveckling för Bulgarien

2009-06-20T09:03:00.000+03:00

(N) Vi önskar oss ofta tillbaka till det politiska livet i Sverige, med jordnära politiker, något mindre personfokus och en debatt som ofta kretsar kring faktiska politiska frågor snarare än kring pajkastning. Liksom till partier med korta namn!

Vinnaren i det bulgariska valet till EU-parlamentet heter GERB (Borgmästare Boykos parti). Det är en förkortning för Medborgare för Europeisk Utveckling för Bulgarien. Andra partinamn är DPS (Rörelse för Rättigheter och Frihet), NDSV (Nationell Rörelse för Stabilitet och Uppgång), RZS (Ordning, Lag och Rättvisa). Listan på pretentiösa, töntiga och krångliga namn kan göras lång. Det högernationalistiska partiet hör till de få undantagen och heter Ataka (ja, det betyder just attack; mot minoriteterna, får man förmoda).

Vad som är värre än namnen är att partiprogrammen, när de finns, är lika populistiska som namnen. Namnen till trots, några konkreta förslag har partierna nästan aldrig.

Transportnyheter

2009-06-18T07:45:00.002+03:00

1. Sofia har fått en längre tunnelbana. Förut fanns det en linje med bara tre stationer, rätt gulligt faktiskt. Nu har den åtta stationer.

2. Allt fler cyklister ses i stan; cykelförsäljningen har gått upp med 30 % sen förra året. Suveränt! Lite riskabelt att vara i närheten av dem dock, för de flesta av de nya cyklisterna är, så att säga, inte riktigt vana vid det här med att cykla bland andra trafikanter. Vi väcker fortfarande uppmärksamhet med våra barncykelstolar. Kommunen matchar cykelintresset med att måla gula linjer på utvalda trottoarer. Någonstans funkar det, mestadels funkar det inte eftersom linjerandet inte verkar ha föregåtts av någon som helst analys av hur cyklister cyklar. På bilden ses ett utmärkt exempel.

Utsikt på söndagspromenaden

2009-06-16T22:52:00.002+03:00

(E) Den utsikten tänker jag ha med mig när jag i vinter med ringar under ögonen och askgrå hy tittar ut över blöt fotbollsplan och gråa kontorsbyggnader.

När könsroller känns behändigt

2009-06-15T22:49:00.005+03:00

(E) Jag visste väl att jag gjorde rätt som gifte mig med en händig man! Säg att man väntar gäster och ska baka en bakpulverfri kaka som för att bli lyckad kräver tio minuters hård vispning. Och så har man glömt sin visp i stan. Då kan den händige mannen bygga en superstadig visp, som ingenting. Dessutom blir han lite nöjd och på extra gott humör. Det är väldigt praktiskt.

Mera dans

2009-06-13T09:10:00.000+03:00

Det här är sevärt!

Dagisdans

2009-06-13T09:05:00.000+03:00

Barnen har haft sång- och dansuppvisning på dagis. Sjungit har de gjort med en dragspelande och starksjungande sångtant, dansat folkdans har de gjort med två riktiga proffsdansare. Nomi var finare än den finaste marsipanaros och framförde både sång och dans med precision. Ruben var mycket stilig i sin kalpàk (huvudbonaden), men såg milt skeptisk och obekväm ut under sången. När dansen kom igång blev det andra bullar, han hade stenkoll och rätt var det var rev han helt lugnt loss ett danssolo som fick våra hakor att falla (tyvärr blev de bilderna usla). Dansfröken kom fram till oss efteråt och prisade hans talang. På svenskt maner blev vi blygsamma å Rubens vägnar och skyllde på att han tränar gymnastik och kanske har blivit lite stark där eller så. Dansfröken såg djupt besviken ut, tackade för sig och gick vidare. Alltså, det är svårt sånt där.

Våldets tid

2009-06-12T09:40:00.004+03:00

(E) Hm, stiltje på denna blogg verkar det som. Avbryter den med vacker och sorglig musik från en vacker och sorglig film, Våldets tid. Den handlar om hur det kunde gå till när ottomanerna på 1600-talet omvände kristna till muslimer. Bulgariska pojkar tvingades från sina familjer för att uppfostras till ottomanska soldater och småningom blev också de en del av förtrycksapparaten. En av tidernas sorgligaste filmscener måste vara när en far ber sin lille son att om han blir tillfångatagen av turkarna ska han på ett av tre sätt ta livet av sig, det tredje är att vända sig om på vägen så att pappan kan skjuta honom. Ruben har precis fyllt sex och både Nikolay och jag grät floder när vi såg den. Människans grymhet är så svår att förstå.

Värme

2009-06-10T11:38:00.000+03:00

Vi har just nu 29,5 grader i sovrummet. Lustigt att man kan vänja sig så vid det.

Snyggaste buggebruttan

2009-06-06T19:53:00.002+03:00

Kolla in damerna på bilden. De kommer från Stara Zagora, som ligger söder om Balkanbergen och åtminstone ungefär i samma region som Nikolays farmor kommer ifrån. Kolla in klänningsdetaljerna här nedanför. Det är Nomis klänning. Den är av ylle och så tung att hon trycks platt till marken om vi försöker hänga den på henne. Upptill är den inte märkvärdig och vi valde ett förkläde från en helt annan region. Men när hon har vuxit till sig lite, eller okej, blivit fullstor, så kan hon själv hänga den på sig och blir då så extra rysligt grann!

De som står utanför

2009-06-04T18:35:00.001+03:00

(N) Urvuxna kläder och annat som inte används lägger vi i en påse och hänger på sidan av närmaste soptunna, så gör alla. Vips är den borta, det som ratats ligger kvar på marken. Varje soptunna verkar vittjas på värdesaker ett par gånger på dygn, av romer med eller utan häst.

Officiella siffror från folkräkningen år 2001 slår fast att ca. 366 000 personer, eller 4,7 % av Bulgariens befolkning, är romer. Men liksom i andra länder med stor romsk minoritet underskattar den officiella folkräkningen antalet; enligt experter på området från några olika institut och departement är den verkliga siffran mellan 600 000 och 750 000.

Under kommunisttiden skulle alla arbeta. Romer erbjöds arbeten inom den statliga industrin, det kooperativa jordbruket och kommunen. Kommunerna ordnade bostäder i nybyggda hus à la det svenska miljonprojektet. Skolplikt infördes och i viss utsträckning försökte man integrera romska och bulgariska barn inom skolan. I min första skola gick relativt många romska barn.

Regimens socialpolitik gentemot romerna lyckades med en hel del men misslyckades förstås med annat. Det viktigaste man lyckades uppnå var ett rejält välfärdslyft: När romerna tvingades bryta med sitt nomadliv och börja arbeta och studera i större utsträckning ökade deras inkomster. I och med att de fick tillgång till samhällets skyddsnät och hälsovård förbättrades även hälsan. Nackdelen var att man bröt romernas urgamla traditionella levnadssätt, där familjen och klanen är viktigast, samtidigt som kontakterna med etniska bulgarer inte fanns. När muren föll 1989 var romerna inte integrerade i samhället, de hade förlorat mycket av sin gamla kultur, men hade det relativt bra i termer av välfärd.

Efter 1989 försvann den gamla sociala politiken men den ersattes aldrig av en ny. Romernas anställningsmöjligheter försvann i ett nafs. Alla statligt ägda fabriker kollapsade samtidigt som det kooperativa jordbruket försvann. Efterfrågan för romernas traditionella yrken - smideri, förtenning, musik, med mera - hade försvunnit och de lämnades bokstavligen på gatan.

Som en följd av denna laissez-faire politik är romernas situation nu alarmerande. Enligt en undersökning som gjordes av UNDP 2001 uppger 38 % av de tillfrågade romerna att de svälter regelbundet. Nästan 80 % uppger att de lever sämre nu än under de första åren efter 1989. (Till saken hör att läget under dessa år var mycket kritiskt. När vi kom till Sofia under sommaren 1990, ett knappt år efter kommunismens fall, fanns det ingen mat i affärerna och landet befann sig i ett halvanarkistiskt, kaotiskt tillstånd.)

Jag kan fortsätta bombardera er med siffror från rapporten, den ena dystrare än den andra. Romernas situation är synlig även med blotta ögat här i Sofia. De rotar i soporna för att få tag på metall som de sedan kan sälja. Mammor med bebisar sitter på trottoaren och ber om pengar. Små barn står vid gatukorsningarna för att tjäna några stotinki genom att tvätta bilarnas rutor, i stället för att gå i skolan. Och så vidare.

Föga förvånande är romerna överrepresenterade i brottsstatistiken, i alla fall i den mån det finns någon trovärdig sådan. Etniska bulgarer tycker mycket illa om romer och de flesta skulle inte vilja ha en rom som granne, som arbetskamrat eller som barnens kompis. Samtidigt har regeringarna under de senaste 20 åren valt att helt blunda för romernas sociala situation. På grund av de höga födelsetalen riskerar läget dessutom att förvärras. Hela 37 % av romerna är under 15 och när denna generation växer upp är de i princip icke-anställningsbara, främst på grund av sin låga utbildning. Samtidigt är barnafödandet bland de etniska bulgarerna mycket lågt. Om inget händer de närmaste åren kommer landet att få enorma problem med sin största minoritet.

Som ekonom kan jag inte låta bli att tänka på vilken enorm arbetskraft Bulgarien går miste om!

Elektronisk helgunderhållning

2009-06-04T15:15:00.003+03:00

(E) Elektronica är inte alls min kopp te, men det Balkansky gör är begåvat. Dessutom från Troyàn, vår favorittätort!

Bulgariens mesta blomma

2009-06-03T22:48:00.005+03:00

Zdravets, a k a Flocknäva, a k a Geranium macrorrhizum. Växer vilt, i planteringar, i krukor, överallt.

Upp i rök

2009-05-31T10:42:00.002+03:00

Denne rökare blev röksugen på bussen men höll sig snällt utanför fönstret hela tiden.

Svenskarna röker allt mindre - 14 % av kvinnorna och 11 % av männen nyttjar cigaretter varje dag - och de som ihärdar får göra det runt hörnet. Bulgarien däremot, är höljt i tobaksrök.

Enligt en undersökning av Eurobarometer förra året röker 39 % av de vuxna bulgarerna - 52 % av männen - och genomsnittet är ett paket om dagen. Det är näst mest i Europa, endast bland grekerna är rökarna fler. Vid millennieskiftet röktes 2 800 cigaretter per bulgar, att jämföra med 900 i Sverige, och skillnaderna har tydligen ökat. Vad som är mer alarmerande är att nästan var tredje ung bulgar mellan 10 och 19 år röker eller har prövat på. Tre av fyra mellan 15 och 24 år röker regelbundet.

Det märks vill vi lova. Det luktar allt som oftast askopp i trapphuset, många taxichaufförer röker i sina bilar, buss- och spårvagnsförarna röker i sina bås, många gravida kvinnor och barnvagnsputtande föräldrar ses med cigarett i handen, på restaurangerna röker inte bara gästerna utan också personalen. På gymnastiken (som förresten har flyttats till avlägsna ersättningslokaler nu) röker många av föräldrarna, några av tränarna och till och med några av de äldre gymnasterna. De gör det i korridoren precis utanför gymnastiksalen. Fast gissa vilka som bräcker dem? Läkarna! Över 60 % och värst i världen.

Samtidigt har det statliga bulgariska tobaksföretaget Bulgartabac privatiserats och den privata avkomman har lanserat två nya märken; Army Man och Marilyn. Ett paket med 20 cigaretter kostar 2,30 leva, dvs. ca 12 kronor.

Det är sedan ett par år förbjudet att röka i många offentliga byggnader och det kan komma att bli rökförbud på "allmänna platser", på arbetsplatser och i kollektivtrafiken nästa år. En ung politisk analytiker kritiserade förslaget eftersom det skulle innebära att många bulgarer måste bryta mot lagen. Det säger samtidigt mycket om hur lagar uppfattas. Inte som något som har ett syfte, utan som något som råkar finnas och som gäller andra, kanske. Det lär dröja ett tag innan rökmolnet skingras.

Vår demokratiska förmån

2009-05-27T20:28:00.002+03:00

Vi har poströstat! Oerhört smidigt, det var bara att beställa hit röstkort, stoppa röstkuvertet i ett annat kuvert under överinseende av två vittnen och lägga på lådan. Tack, Valmyndigheten!

Världens dysterkvistar

2009-05-26T23:58:00.001+03:00

"Ökände brottslingen" Dembi är så deprimerad att hans rättegång har skjutits upp.

Undersökning 1: Bulgarerna är världens mest pessimistiska folk. Detta enligt universitetet i Kansas och Gallup. Normalt bräcker visst optimismen pessimismen världen över. Men bulgarerna är mer pessimistiskt lagda än afghaner och irakier, och i samma liga som medborgare i Zimbabwe, Egypten och Haiti. (Mest optimistiska är folk enligt studien i Irland, Brasilien, Danmark och Nya Zeeland.) Ungefär som förväntat alltså?

"Undersökning 2: Bara 38 procent av bulgarerna säger att de känner sig som européer. Detta enligt Nationella centrat för studerandet av den allmänna opinionen. Mest europeiska känner sig universitetsutbildade, sofiabor, välbeställda och högervridna. Minst europeiska känner sig bulgarer över 40, lågutbildade, småstadsbor, låginskomsttagare och personer som tillhör minoriteterna romer och turkar. Ungefär som förväntat alltså.

Än växer det!

2009-05-26T10:23:00.000+03:00

(E) Jag hade inte ihjäl vinrankorna hurra! De växer åt alla håll och i allsköns välmåga. Åtminstone så länge de står ut med att inte sprutas med mystisk blå mineral för att slippa bli svampangripna, som de är vana vid från sin förre beskyddare. Av allt det som vi har planterat har en del torkat och falnat, men det mesta lever än så länge, peppar peppar. Några plommon lär det inte bli, för de var visst prydnadsträd. Och askarna var visst lönnar. Vinbärsblommorna äts visst upp av larver, men nå, bladen luktar i alla fall gott!

Livets små överraskningar

2009-05-25T09:42:00.000+03:00

Ibland går det inte riktigt som man har tänkt. Ibland är det sol, ibland är det regn, ibland tappar man sin borrmaskin i dasset.

Buggemat

2009-05-22T09:17:00.001+03:00

Present från Baba Dana

Det traditionella bulgariska köket är enkelt och högst njutbart. Till de viktigaste stapelvarorna hör vitt bröd, solrosolja och rundkornigt ris. På proteinsidan regerar naturell yoghurt, vit och gul ost, ägg, vita bönor samt torkad korv, en del inälvsmat och färs av fläsk- och nötkött. Paprika, tomat och lök, följt av squash och vitkål, står ut bland grönsakerna. Vintertid äter man mest inlagda grönsaker, utan socker i lagen. De mest använda kryddorna är kyndel (påminner om timjan), paprikapulver, mynta, vitlök, spiskummin, persilja och dill. Grillat är poppis.

Det bulgariska köket har många likheter med det turkiska, förutom att det senare är ungefär hundra gånger mer diversifierat. (Vi tycker mycket om bulgarisk mat och är helt sålda på turkisk.) Fyllda paprikor, dolmar, sallader och soppor hittar man också i Turkiet. Men några rätter verkar vara bulgarernas alldeles egna. Som Bop och pàrzheni tìkvichki:

Bop (bäst på vintern):
1. Blötlägg och koka vita bönor nästan mjuka. Inget salt!
2. Fräs hackad lök mjuk i mycket olja, ta tillfälligt bort grytan från plattan och rör i generöst med paprikapulver.
3. Lägg i bönorna och vatten efter smak, torkad mynta och kyndel (eller timjan). Om möjligt bitar av torkad paprika.
4. Koka alltihop tills bönorna är ordentligt mjuka, det gör inget om de blir lite sönderkokade. Salta först mot slutet.
5. Servera med bröd, och med massor av hackad persilja om man vill. Vi brukar också ställa fram fetaost - helst inte den sorgliga danska.

Pàrzheni tìkvichki (bäst på sommaren):
1. Skär squash/zucchini i skivor, ca 0,5 cm tjocka.
2. Vänd dem i mjöl blandat med salt.
3. Fritera i solrosolja tills de har fått fin ljusbrun färg.
4. Servera med en sås av massor av hackad dill, mycket vinäger, olja, pressad vitlök och salt. Samt naturell yoghurt och bröd.

Andra klassiker är taratòr, shòpska-sallad och så, förstås, bànitsa.

Dessutom ska bulgarerna vara bättre än turkarna på både yoghurt och ost. Våra (begränsade turkiska) erfarenheter stödjer detta påstående.

Tyvärr har många traditionella, ofta vegetariska, rätter försvunnit från de enklare bulgariska restaurangerna. Där gäller grillat kött och pommes. Men undantag finns, liksom till vår förtjusning Baba Dankas fårost, Miras vitkålsdolmar och Betkatas inläggningar. Vår egen bop är inte heller så dum.

Sofias kvällar

2009-05-20T22:38:00.005+03:00

(N) Den nya Star Trek-filmen har fått bra kritik. Jag instämmer. Att dessutom få se den på en modern biograf för 40 kronor gör den inte sämre. Om man sedan lägger till en trevlig cykeltur genom en härligt doftande Södra parken (de många akacieträden blommar nu), dryga 20 grader i luften runt halvelva på kvällen och två snusande söta barn när man kommer hem... Vad kan man mer begära? Kanske en surfande fru? Nämen, titta - där sitter hon ju!

Sofia är trevligt på kvällen. Gator och parker känns trygga, ungdomsfylla finns inte på samma sätt som i Sverige. Kommunen har sparat in på belysningen i Södra parken men många, gamla som unga, är ute och promenerar, vädrar åsikter på en bänk eller bara är. Natten känns välkomnande här. När jag råkar komma hem sent med pendeltåget till Huddinge sommartid vill jag bort från stationen så fort som möjligt. Inte för att jag är rädd; det är helt enkelt inte kul med stora grupper av fulla ungdomar som mest skriker och välter cyklar.

Att bli full i Bulgarien är en privat angelägenhet och jag måste säga att jag gillar det. Jag har aldrig förstått varför det på så många svenska ungdomsfester är ett måste att gå ut "på stan" runt elva, även om festen är superskoj. På ett vidare plan upplever jag det som att svenskar ofta vill optimera sitt välbefinnande och strävar efter något bättre, även om de råkar ha det jättebra för tillfället. Här i Bulgarien finns i istället ordet кеф (kef), som i en svensk text skulle översättas som just välbefinnande. Ordet har dock ytterligare en dimension: ett permanent tillstånd där man lutar sig tillbaka och tillåter sig att må bra. Det ingår liksom att man inte behöver göra något. Som att till exempel avbryta en trevlig hemmafest för att gå ut på stan.

Sprucken gubbmyt

2009-05-20T21:26:00.004+03:00

Svenska jordgubbar i all ära. Grekiska och bulgariska (jord-)gubbar, när de inte har transporterats så långt, är minst lika sagolika! I maj dessutom.

Gnällbloggen?

2009-05-18T15:43:00.004+03:00

(E) Vi har skrivit så mycket negativt om Bulgarien och jag kan lova att vi har mer på gång. Vi skäms lite för det och vill på något vis förklara.

Kanske vågar vi kritisera lite extra eftersom Nikolay själv titulerar sig bulgar, men naturligtvis tycker vi som vi skriver. Vi är oroliga för hur det ska gå för landet. Visst förstår vi att bulgarerna har haft ett svårt utgångsläge, men vi är irriterade över att de också givet sina förutsättningar missköter så mycket. Och samtidigt skyller ifrån sig, eller på varandra, nästan jämt.

Samtidigt finns det ju här så många trevliga, gästvänliga, raka och alltigenom fina människor, en fantastisk natur, intressant historia och tusen små saker som gör att vi ändå verkligen, verkligen tycker om både Bulgarien och dess folk. Vi trivs ju bra! Det kommer att vara väldigt svårt att bo 3 000 kilometer från Balkanbergen när vi har flyttat hem igen. Också Sofia kommer vi att sakna, liksom givetvis släkt och vänner. Vi hoppas att det märks på Buggebloggen, det med.

Om att handla, del 2

2009-05-17T23:10:00.000+03:00

(E) Det finns ett relativt välutrustat, om än litet, byggvaruhus i Troyán, vår centralort. Där går det till så här: Du tar ett djupt andetag. Du går runt i affären och väljer vad du vill ha. Därefter går du till kassan och talar om det, varpå den nyanställda (alltid) skickas ut för att titta på sakerna och anteckna varunummer. Hon går sen till lagret och hämtar varorna, men eftersom hon är nyanställd blir något fel. Sedan skriver en andra person upp vad det nu var för saker och läser upp detta för en tredje person som sitter i ett litet bås och tar betalt. En fjärde person sitter sannolikt och bläddrar i en byggtidning. (Nikolay försökte en gång fuska. Han hämtade sin 20-kilos säck med bruk från hyllan, bar den till kassan och sa ”Den här vill jag ha! Nu!” Varpå en av kassapersonerna bar tillbaka säcken till sin plats och den nyanställda skickades till lagret efter en annan.) Till sist går man ut från de luftkonditionerade lokalerna och in i sommarvärmen uppfylld av en stor undran. Vad håller de på med?

Om att handla, del 1

2009-05-16T17:34:00.002+03:00

När man bygger ett nytt bo, om än i en skruttig stuga, behöver man som bekant inhandla en del saker. Att göra detta i Bulgarien, och speciellt på den bulgariska landsbygden, kan lätt göra en människa VANSINNIG!

Inget finns där du tror att det finns. Och finns det, så tar det ändå miljarders ögonblick innan du har det i ditt hem. Och när du har det i ditt hem, om det alls fungerar, så fungerar det förmodligen inte som du har tänkt. Jag överdriver lite, men bara lite.

Ett exempel: I somras behövde vi sängar ganska akut. Och tänkte att vi hamnat i möbelköparens paradis. För i och kring byn Oreshák några kilometer från oss finns det ett femtiotal möbelsnickare, dessutom ett antal sågverk med lokalt virke. Men gissa om en enda av dessa femtio snickerier hade ett lager, eller åtminstone enstaka utställningsexemplar som gick att köpa? NEJ! Det gick utmärkt att beställa, men med utlovad leverans två månader senare kändes det inte så intressant. Alternativet var att snickra något själv. Gick det då att köpa virke i rätt dimensioner från något av sågverken? NEJ!

Det ryktas att IKEA ska öppna sitt första bulgariska vardagshus i Sofia och de kommer att fullständigt sopa mattan med Oresháks möbelindustri. Med stor ansträngning kan de många småföretagen möjligtvis transformeras till underleverantörer. Synd i så fall, men knappast förvånande.

För vår del slutade det med en dubbelsäng från Gàbrovo (3 timmars bilresa, 4 timmars letande exklusive alla de timmar vi lagt ner i Oreshák och Troyàn) och en hemsnickrad våningssäng med virke från Österrike (vi fick också köpa en cirkelsåg för att få till dimensionerna). Madrasserna inkluderade handlade det väl allt som allt om en arbetsveckas letande, fraktande och snickrande. Och det var bara sängarna.

Min rotvälska

2009-05-15T08:03:00.000+03:00

(E) Vissa saker kommer vi definitivt att sakna när vi har kommit tillbaka hem. En sån sak är att vara fräknig i mars och augustisolbränd i början av maj. En annan är att bli kallad Lilla Älsklingen av tanterna fast man är över 30.

Annat ska bli skönt att slippa. För egen del ska det bli jättejätteskönt att slippa säga sånt som jag inte menar hela tiden. Nog för att jag kan säga sånt jag ångrar hemma också. Men det är inte samma sak och det får väl finnas gränser!

Som till exempel följande urval ur senaste veckans skörd:

- Eller hur!? när jag menar - Är det sant!? (det där får jag aldrig kläm på)

- Vi får se! när jag menar - Vi ses!

- Jag kan inte handla! när jag menar - Jag kan inte komma förbi!

- Kom så städar vi! när jag menar - Kom så går vi hem!

Det ska också bli skönt att slippa bli rättad av ungarna på lekplatsen. Och ännu mer att slippa se den skeptiska blicken i Rubens och Nomis ögon när jag försöker få dem att förstå att jag är Vuxen och därför Kan och Förstår vissa saker Bättre än de. Hur mycket ansvar ska en nästan-sexåring egentligen behöva ta för sin mamma?

Hjälp en mamma!

2009-05-14T22:24:00.003+03:00

Genom att våldta en kvinna kan man splittra hennes familj. Hon är kanske inte ens välkommen tillbaka hem, oavsett vilka skador hon har fått. En fruktansvärd men tydligen vanlig kriglist. Genom att skada mammorna kan man skada ett helt folk.

Röda Korset driver just nu kampanjen Rädda mammorna! till förmån för kvinnor och deras familjer i krigsdrabbade områden. Som en del i den kan man under maj skramla pengar via sin blogg.

Skrammel skrammel, kanske har du en slant över? 50 kronor räcker till ett myggnät, 80 kronor räcker till ett matpaket i en månad, 100 kronor räcker till ett starta-upp-paket med köksutrustning.

Klicka på kampanjbilden ovan eller SMS:a MAMMA till 72 900 och bidra med 50 kronor (betalas via telefonräkningen). Du kan också ringa 099-90 100 och bidra med 100 kronor. (Samtalet kostar 9,90 kronor + trafikavgift. Räkningen kommer med posten.)

Kampanjen avslutas med en direktsänd insamlingskväll i TV4 på mors dag den 31 maj.

Hu...

2009-05-12T22:53:00.005+03:00

Glöm att Bulgarien någonsin var med i årets eurovisionsschlagerfestival! Snälla...? Om det är svårt, pröva att byta ut minnet mot Elitsa och Stoyàn, (eller varför inte Elitsa och Stoyàn) som kom femma för två år sen.

I doktorns ficka

2009-05-12T21:45:00.008+03:00

(E) Jag testade i somras en av IKEA:s största och tyngsta knivar på ett lite onödigt sätt. (Den fungerade mycket bra.) Vår stuga är inte särskilt välplanerad och jag var trött på alla förflyttningar under matlagningen. Skulle därför vara lite effektiv genom att bära många saker på en gång. Istället tappade jag kniven, som på väg ner till golvet för ett ögonblick förenade sig med insidan av min ena vad. Såret var inte så långt, men så där djupt som man helst inte vill att ett sår ska bli. ”Som inuti en kyckling” sa Nikolay med tydlig avsmak när jag släppte mitt tag om sårkanterna. Så vi for till sjukhuset i Troyàn för att få det sytt, jag med foten på instrumentbrädan.

Det var fredag kväll och akutingången visade sig vara där det stod personalingång. Jag blev snabbt mottagen och ihopknuten, ingen frågade om vare sig identitetshandling eller EU-sjukvårdskort som vi nogsamt tagit med; det räckte bra med namn och adress. (Läkaren sa förresten att jag har tunn hud, jo tack.) Och det fick mig att tänka på en historia från Sverige:

En väninna till mig bor i England sedan flera år och är skriven där, men var i sina föräldrars sommarhus på västkusten. Under en badutflykt bröt hon armen. Hennes pappa tog henne till närmaste sjukhus, men där nekades hon vård eftersom hon inte var skriven i Sverige och inte bar med sig blankett E-vad-det-nu-var-för-nummer (på badutflykten!). Inte ens en ynklig alvedon fick hon. Först efter det att pappan, överläkare längre in i landet, höjt sin myndiga stämma blev det fart på gipsandet. Bulgarerna är mästare på byråkrati, men ibland är vi svenskar inte så dåliga vi heller!

Åter till sjukhuset i Troyàn. Vi (eller äsch, Nikolay) frågade vad vi var skyldiga varpå läkaren lite trött viftade att hon inte visste. Nikolay gav henne då 20 leva (drygt 100 kronor) som hon strax stoppade ner i rockens bröstficka. En offentligt anställd läkare tjänar motsvarande några få tusen kronor i månaden; den här typen av fickpengar utgör alltså ett inte oväsentligt bidrag. Det sägs att de inte sådana extrapengar är en förutsättning för att man ska kunna få fungerande vård överhuvudtaget. Nikolays farmor brukar istället sticka till sin doktor en flaska whisky lite då och då.

För fickpengen från oss fick jag också ett par nya bandage allteftersom såret läkte. På benet syns nu bara ett streck som påminner om sommar.

Fast kanske lite giftig?

2009-05-10T09:31:00.005+03:00

Vänta, kolla där i backen?

Ey, tjena kompis!

Planer

2009-05-08T09:49:00.004+03:00

- När jag blir stor...då blir jag nog kung.

Antingen eller

2009-05-06T23:36:00.006+03:00

Sankt Georges dag idag (bokkvistar på husen, nyslaktade lamm), tillika arméns dag. Det senare är åtminstone i Sofia en stor affär med flyguppvisning och militärparad. Dagens nyfunne stoynovskotogranne, en före detta officer med fru som bor på landet hela sommarhalvåret, sörjde att han missade balunset. Så icke vi. För varför bry sig om det här:

När man kan få det här:

Bozà, en hyllning

2009-05-03T10:15:00.000+03:00

(E) När Nikolay växte upp fanns det i varje bulgariskt kylskåp en dryck, bozà, gjord av fermenterad hirs och vetemjöl (tror han), ljusbeige och syrlig. En del av basfödan. Det säljs fortfarande bozà, men av oförklarlig anledning (nej, vänta, priset!) har sockret bytts ut mot sötningsmedel och mjölet mot överblivna kaksmulor. Resultatet blir förstås ett annat, lite som Fun Light istället för mormors hemkokade vinbärssaft. Den nya tidens bozà luktar och smakar...intressant, men knappast gott.

När jag nämnde för Nikolay att det fortfarande skulle finnas ett bozà-hak med gamla anor och stolta traditioner i Istanbul, tändes ljus i hans ögon. Efter att ha tagit oss till rätt stadsdel frågade vi ett par turkar "Bozà?" och såg frågande ut. Vi kom rätt på tio röda och sen lyste ögonen hos oss alla. Inte exakt samma sak enligt familjens expert, men fy så gott. Helst med kanel och rostade kikärtor enligt turkarna; vi fick en påse från sällskapet bredvid.

Nu står en flaska i kylen här i väntan på rätt syrlighet. I höst ska vi pröva att göra vår egen.

USB vid EU:s yttre gräns

2009-05-01T09:55:00.001+03:00

(N) Jag har åkt bil över många gränser. Att bli kontrollerad av västeuropeiska passmyndigheter som bulgarisk medborgare i början på 1990-talet var i det närmaste förnedrande. Att bli hotad med bagagekontroll om man inte mutade tulltjänstemannen vid den rumänska gränsen under samma tidsperiod var allt annat än kul. Eftersom jag också har rest till några halvdiktatoriska u-länder trodde jag att jag hade sett allt vad gäller ineffektivitet och obegripliga byråkratiska rutiner. Jag hade fel, visade det sig. Ett visst EU-land (Bulgarien) lyckas med konststycket att slå allt detta.

På gränsen mellan Turkiet och Bulgarien måste man först passera turkarna. Tre passkontroller, om jag minns rätt: först allas pass (samt mitt bulgariska ID-kort av någon anledning), sedan förarens pass och bilpappren, sedan allas pass igen. Jobbigt men hanterbart. Sedan kommer mina landsmän: först en övernitisk person som kollar allas pass riktigt länge och sedan räcker fram ett USB-minne. Som om det vore världens naturligaste grej liksom. När jag frågar vad jag ska ha det till säger han att jag får veta senare, men att jag ska vara noga med att inte tappa det. Rysligt nyfiken åker jag till nästa PVC-bås och lämnar pass och USB. Tyvärr får jag inte veta nu heller. Sen åker vi till nästa (mitt pass samt bilpapper samt USB-minne) och nästa (allas pass samt USB-minne) och nästa (USB-minne). När jag åker iväg hör jag ett "hörru". Men det kommer ju från samma bås!? Jag fattar ingenting, backar och märker att båset i själva verket är ett DUBBELBÅS. Med två luckor alltså. Och kvinnan i lucka nummer 2 vill OCKSÅ ha USB-minnet. Till sist får vi lämna USB-minnet till en glad kvinna som säger "nu är det klart". Jag vill inte riktigt våga tro det, så jag frågar en gång extra innan vi äntligen åker iväg.

Detta är alldeles sant. Men det bästa har jag sparat till sist: Enligt min kollega Yasen, som jag nämnde detta för, är anledningen till USB-minnet att de olika båsen vid gränsen har ett gemensamt datasystem men saknar ett gemensamt datornät. Så i stället för att köpa 100 meter nätverkskabel och effektivisera bort ett par-tre tjänster väljer man alltså att uppdatera varje dator för sig med hjälp av USB-minnet.

Restips i all välmening

2009-04-29T22:41:00.004+03:00

Numera är vi så fantastiskt erfarna resenärer att vi har gott om tips att dela med oss av.

Till exempel. Om man ska bila till Istanbul med hela familjen är det bra om man inte börjar packa ungefär en timme innan man har tänkt åka. Om man gör det blir det lätt lite rörigt. Man kan glömma kanske tio saker som man behövde och istället få med sig kanske 40 saker som man inte behövde. Byxfickorna blir dessutom liksom putiga av alla småsaker som man kommer på i sista sekunden, sakerna kan mosas då, och kanske ser det inte snyggt ut.

Om man börjar packa ungefär en timme innan man har tänkt åka är det inte heller så troligt att man kommer iväg då, när man hade tänkt åka. Istället kommer man iväg senare. Det kan fungera ändå, särskilt om man inte glömmer en av sina väskor på bänken utanför huset och kommer på det några kilometer senare. Om man gör det fungerar det kanske inte så bra, för då har det kanske hunnit bli rusningstid med tokmånga bilar på gatorna.

Ens barn kan faktiskt börja se skeptiska ut, som att de inte längre riktigt litar på ens förmåga. Det är inte bra. Har man då riktigt tur kom man åtminstone ihåg att ta med purfärskaste bamsetidningarna från morfar. Då ordnar sig alltihop på en gång, för Bamse är inte bara världens starkaste björn, han är världens snällaste också.

Läppstift, lack och chalga

2009-04-28T14:30:00.004+03:00

(E) Bulgarerna har den mest fantastiska folkmusik, men de har också chalga!

Chalga, eller bulgarisk popfolk, är vulgär dunkadunkamusik med influenser från bland annat romernas musik, bulgarisk folkmusik, turkisk musik och klezmer. Texterna är på bulgariska blandat med ord från romani och turkiska. Musiken framförs av storbystade och lättklädda botox-donnor som Gloria, Sofi Marìnova och DesiSlàva. Ibland sjungs den istället av män med skäggstubb, glansigt hår och sorgsna ögon. För ändamålet finns särskilda folk-klubbar.

Den mest omtalade stjärnan på chalga-himlen är Azìs. Azìs är en rundhylt någon-slags-hbt-man med utåtriktad personlighet och smak för sånt som lack och kajal. Han har kandiderat till parlamentet (utan framgång), upprört borgmästare Boyko och deltagit i bulgarernas Big Brother. Han är så att säga olagligt gift med en man och leder numera en egen talk-show i teve.

Hans duett med DesiSlàva (ovan) hör kanske inte till hans mer smakfulla, men smak kan ju alltid diskuteras. Ett par favoriter är Edno mi (ung. "En av mig") och Obicham te ("Jag älskar dig").

Chalgan blev någorlunda rumsren först efter kommunismens fall och har sedan dess ökat i popularitet. Genren kritiseras fortfarande av många, men omhuldas av bland annat nyrika sofiabor. Vilket är lite lustigt eftersom landets romer anses vara lägsta klassens medborgare (om ens medborgare) och turkbulgarerna bara snäppet bättre. Numera exporteras chalgan också till övriga Balkan. Själv hör jag inte till dess mest tillgivna fans, men nog fasen svänger det! Lite Azis ska jag nog ändå exportera till Huddinge i höst.

Orsak - konsekvens?

2009-04-26T15:00:00.001+03:00

Det är något med bulgarer - många i alla fall - och begreppsparet orsak-konsekvens. En spricka i relationen liksom. Eller är relationen helt avslutad? Det får låta hur elakt det vill, vi har sett och hört lite för många exempel för att tro att det är en slump. Här är ett:

Nikolay handlade i en mindre affär när ett antal personer, däribland vakten, kom in från gatan. De diskuterade en berusad taxichaufför som hade behövt och fått hjälp med att starta bilen, på grund av promillehalten alltså. Vakten sa att för hans del kunde chauffören lika gärna köra ihjäl sig, köra så full, så dumt.

En kvinna sa att han ju faktiskt också kunde köra på en annan bil. Jo, så var det ju.

- Eller ett barn, sa Nikolay.

Det blev tyst. Samtliga stirrade ut i luften under några ögonblick och skyndade sen tillbaka ut på gatan. Men taxichauffören hade hunnit köra iväg.

Boli boli bompa!

2009-04-24T15:00:00.001+03:00

Vi kan se några av Bolibompas program (de svenskproducerade) över nätet. Och alltså, vilken gyllene och gnistrande barnteveskatt vi har i Sverige! Jo det förstod vi väl förut också, men det blir så mycket tydligare när man inte har sett det på ett tag. De bulgariska programmen är mest dubbade tecknade serier - några bra, som Sportacus - och rätt läbbiga tävlingsshower (såna finns ju också därhemma). Vi hade lite glömt bort Bolibompa när vi satte på Myror i brallan med Jonas Leksell härom kvällen. Han letade krabbor från en klippig strand och snart satt vi som fastklistrde alla fyra.

Spagat, tills vidare

2009-04-22T11:57:00.000+03:00

Nomi hänger inte så mycket som storebror, men hon studsar, böjer och sträcker sig i alla riktningar, balanserar, leker Jätte och dvärg, kullerbyttar. En betydande del av träningstiden gosar hon med klubbens kaki, storasystrar; det vill säga de mer normalstora gymnasterna. Hennes tränare heter Milèna och är superduper. (Det är förresten Rubens också, Ilìa, superduper alltså.)

Malka moma

2009-04-21T11:15:00.005+03:00

Lilla flicka (klicka för att lyssna!)

Upp och ned, tills vidare

2009-04-21T11:00:00.000+03:00

Gymnastiksalen ska ju renoveras, snart, men när? Det vet inte ens tränarna. Kanske stänger de nästa vecka, kanske veckan efter det? Sen blir det utspridd träning i helt andra delar av stan. Hur länge? Jasså, ett år? Alltså två. Och när salen är färdig har nästan alla gymnaster för länge sedan sökt sig till andra klubbar, liksom tränarna.

Kunde man inte renovera en del i taget, så att man kunde behålla åtminstone en begränsad verksamhet? De andra gymnastikföräldrarna ser ut som frågetecken. Gogos mamma säger "Men det här är ju Bulgarien!"

Ruben hänger så länge han kan.

Passa på

2009-04-19T17:34:00.004+03:00

Vi beställde sandaler på nätet, Nomi fick välja färg. Det gjorde hon, och sa sen torrt:

- Jag vill också ha en cykel.

Lite så här, fast mycket mer?

2009-04-19T16:11:00.001+03:00

(E) Idag är det Velikden, påskdagen. Man målar och äter ägg - men krockar dem först mot varandra. Den vars ägg är helt på slutet blir boràk, ungefär brottare. Man äter också choklad(ägg) och, viktigare, kuzunàk. Kuzunàk är ett vetebröd med mycket ägg och citron i, socker på toppen. Många bakar själva, andra köper. I Sverige gör vi den av naturliga skäl själva, men i år ville vi testa köpt. Betkata står för den hembakade.

Köpet blev en upplevelse som fick mig att undra om det var en mild fläkt av hur det var att handla här under de svårare kommunist- och postkommuniståren.

Kön ringlade lång och den ringlade långsamt. Ordningen var god, men viss oro uppstod varje gång som någon gick förbi kön för att "bara" köpa bröd - och ibland fick göra det, ibland inte. Efter 40 minuter spreds nyheten att de stora kuzunàkerna var slut, kanske fanns det små kvar. Den prydliga kön upplöstes genast delvis, varpå ett antal försigkomna från den bakre änden plötsligt stod framme vid luckan för att de "bara" skulle ha små kuzunàker. Oron spred sig ytterligare.

För några månader sedan hade jag förmodligen blivit utan kuzunák, trots att jag stod relativt nära luckan. Men något litet har jag hunnit lära mig under mina många marknadsbesök. Följaktligen blev jag en av dem som gick därifrån med ett antal kuzunàker, av den mindre sorten.

Men som sagt, en mild fläkt. Eftersom bagaren numera inte lyder under central planering och eftersom det inte är nödår (om än finanskris) kunde man efter någon halvtimme åter se kunder lämna platsen med fullstora kuzunàker. Det såg vi från parken där vi provsmakade.

Grodfest

2009-04-18T20:45:00.006+03:00

(N) En del av Södra parken har hela våren varit översvämmad av smältvattnet från berget Vitosha. Grodorna är glada för detta eftersom det har gett dem möjlighet att ha party. Jag smygfilmade dem för snart två veckor sen och idag hörde vi att de fortfarande är igång. Starkt jobbat. Filmen är inte så mycket att titta på, men man kan ju lyssna.

Barnarbete

2009-04-17T08:18:00.000+03:00

Vi hade aldrig gått i mål i helgens planteringsrace om det inte varit för vår arbetshäst Ruben. Han hämtade gödsel och verktyg (trädgården är stor), sprang och satte på/stängde av vattnet, hackade sönder lerklumpar och planterade ett av plommonträden nästan helt själv. Vi hade mutat honom med en liten hacka och med den passade han dessutom på att gräva ett dike där den nya vattenledningen ska gå till tomtgränsen.

Nomi mutade vi med en planteringsspade. Den lekte hon med i en kvart, sen hoppade hon på studsmattesängen, lekte Rödluvan och knådade trädgårdslera resten av tiden (när hon inte skrek och tjöt för att hon hade skallat brorsan på näsan eller bitit in sitt tandkort i hans lår). Jo hon la faktiskt mycket noggrant gräs runt ett par vinrankor; Nomi tror på kvalitet före kvantitet.

Nog för att det är väldigt gosigt med riktigt små barn, men det är inte heller fy skam med såna som börjar klara av att rå sig själva lite då och då.

Sofia på undantag

2009-04-16T22:03:00.004+03:00

Vi hade inte märkt det, men det råder faktiskt undantagstillstånd i Sofia sen förra torsdagen, på grund av soporna alltså. Nog för att det är sunkigt här, men är det verkligen så sunkigt? Regeringen har utlovat motsvarande 50 miljoner kronor ur kriskassan för att städa och tvätta rent. Det blir spännande att se hur långt det räcker och hur länge det rena varar.

Det har varit Tsvètnitsa

2009-04-13T20:05:00.005+03:00

Vi har alltså inte firat påsk än, men i helgen var det Tsvètnitsa (betyder typ Blommis men är också namnet på Palmsöndagen). Att påsken firas senare här beror på att den bulgarisk-ortodoxa kyrkan utgår från den julianska kalendern, medan bl.a. den svenska kyrkan utgår från den gregorianska.

Istället för palmblad använder bulgarerna mer lättåtkomna pilkvistar. Man hänger pilkransar på dörren och lägger pilkvistar och blommor vid sina favorithelgons bilder i kyrkorna.

Traditionellt är Tvètnitsa också den helg då flickor i lämplig ålder övergår till att anses giftasvuxna. På lördagen klär de upp sig i traditionella kläder och pilkransar och samlar sen ägg i blompyntade korgar. Fast de flickor som vi såg spatsera längs gatorna i Chèrni Òsam såg ut att ha ett decennium eller mer kvar till bröllopsdags. De hade inte heller såna snitsiga huvudbonader som flickorna på bilden.

Lördagen är dessutom namnsdag för alla bulgarer med blomrelaterade namn - som ungarnas dagisfröken Tsvetelìna och Nikolays mormor Violeta. Namnsdagar firas här mer än i Sverige.

Planteringsrace

2009-04-12T21:05:00.008+03:00

I helgen har vi planterat

2 plommonträd,
3 körsbärsträd,
4 persikoträd,
5 aprikosträd,

7 vinbärsplantor,
10 hallonplantor,
15 vinrankor,

30 askar.

Allt barrotat (läskig uttorkningsrisk). Vädret var dock lysande för ändamålet (omväxlande regnigt och soligt), humöret var gott, vi är glada om hälften överlever, nu ska vi sova.

Vitt och liksom fluffigt

2009-04-08T20:45:00.011+03:00

Violdoften har bytts ut mot doft av plommonblom. Det är alldeles vitt och fluffigt och mest överallt. På grenarna hänger rödvita màrtentsi som också de bekräftar att våren är här. Plommonen blir små, gulröda, runda och jättemånga.

Grönskan lägger ett barmhärtigt täcke över den glesa soptipp som är våra kvarter. Vi firar den ortododoxa påsken först om en vecka. Men glad svennepåsk önskar vi er alla!

Senaste sopskvallret

2009-04-08T20:24:00.006+03:00

1. Sofia ska få en ny sopförbränningsanläggning, första spadtaget har tagits. Det tror vi inte ett dugg på.

2. Det har blivit olagligt att dumpa gamla möbler och annat otympligt skräp vid soptunnorna, höga böter för den som upptäcks. Låter ju jättebra, kolla in pianot på bilden. Och istället lämnar man sitt otympliga skräp var då? Jaså, det finns ingenstans att lämna det, aha. Närbelägna orter bör alltså ha goda förutsättningar att utveckla sin lumphandel framöver, för det är väl där det hamnar. Det kan också tänkas att försäljningen av pannlampor skjuter i höjden.

3. Premiärminister Stanìshev har föreslagit att undantagstillstånd ska utlysas i Sofia, på grund av sopkrisen alltså.

4. Enligt borgmästare Borìsov ligger i själva verket Stanìshev bakom samma sopkris. Samtidigt menar han att krisen inte är någon kris och att Sofia aldrig har varit renare. För att bevisa detta körde man runt journalister i de områden som ska vara värst och lät dem fotografera renslickade soptunnor med renslickade omgivningar. De får gärna komma hit och slicka rent våra också, för de är sedan en tid fulla.

Plovdiv - i ett annat Buggeland

2009-04-06T21:39:00.009+03:00

Vi glömde kameran hemma - bilden är från Wikipedia

(E) Vi for till Plovdiv, Bulgariens andra stad, som skulle ha blivit huvudstad om det bara inte krånglats så med de bulgariska landsdelarna 1878. Och vi tänkte, har vi bytt land? För det gick faktiskt att gå på trottoarerna - bilarna stod parkerade på gatorna. Och det låg nästan inget skräp på marken.

Kan man ha det så?

Sofia stad har kungjort att befolkningen ska vårfeja de första två veckorna i april. En för oss okänd baba tittade upp från sin räfsa när vi passerade och uppmanade oss att städa. Nikolay svarade att vi håller rent efter oss året om.

- Såna människor finns inte!

I Plovdiv verkar det i alla fall finnas några.

Den här lyckades jag ta med mobilkameran.

Så gott man kan är gott nog

2009-04-04T20:52:00.004+03:00

(E) Sofiaborna kan vara stolta över sin opera och sin balett. Mycket över orkestern, ganska mycket över respektive ensemble. Och det trots att de knappast håller världsklass, inte ens nästan. I varje föreställning som vi har sett har det funnits en riktig stjärna, medan övriga piruetthoppare och starksångare har varit...av mer blandad kompott.

Senast såg jag Rigoletto. Hertigen (en Casanova som utger sig för att vara student) såg ut att vara 1,60 lång, glosögd och 50+. Satte inte riktigt alla toner riktigt rätt. Fast han passade ganska bra ihop med den förälskade Gilda (en ung och oskuldsfull skönhet) i 40-årsåldern, med platinablond pudelperuk och ett vibrato som av ett under inte satte kulisserna i gungning. De högsta tonerna var, tja, gastkramande?

Ändå tycker jag alltså att det är något att vara stolt över. Ett land med så mycket bekymmer satsar inte sitt mesta krut på opera och balett (klokt). De flesta av de bästa lämnar landet tidigt för grönare gräs. Resurserna är garanterat små och av biljettpriserna att döma tjänar samtliga inblandade uselt, eventuella subventioner är sannolikt småjufs. Ändå erbjuder de en relativt bred repertoar, mest äldre och kända verk, inklusive en barnföreställning per säsong med nyskriven musik. Kvaliteten är inte rysligt hög, men fullt tillräcklig. Mer än så hos orkestern och det lokalt komponerade.

Och, som sagt, varje gång har det funnits en stjärna på scenen. Denna gång var det Rigoletto själv (hertigens narr/Gildas far) som rev av sin roll så grymt att han fick stående ovationer. Nog är de stolta, sofiaborna, i alla fall några.

Vårdoft

2009-04-02T22:33:00.002+03:00

Vi har inte sett några blåsippor, men ur gräset kikar försiktigt tusentals lila violer mot solen, som mellan molnen värmer som under en bättre svensk sommardag. Södra parken luktar violkaramell!

Mera plaströr till folket!

2009-04-01T22:56:00.005+03:00

(N) I helgen lekte jag rörmokare! Förra sommaren var torr i Stoynovskoto och vi fick klara oss långa perioder utan rinnande vatten. När det fanns vatten fyllde vi en stor plasttank som vi sedan använde då det var torka. Det funkade okej, men det är förstås mycket skönare att ha vatten i kranarna och att kunna använda tvättmaskinen. Lösningen heter hydroforpump. När den kopplas ihop med vattentanken och de vanliga vattenledningarna så kan man använda alla kranar som vanligt.

Problemet var bara att alla ledningar var inbyggda i väggarna och mycket gamla, så jag bestämde mig för att dra om allt. Nåja, så mycket är det inte - det handlar om två blandare, ett tvättmaskinsuttag samt pumpen. Jag använde plaströr (polypropylen) som är jättepoppis här och i övriga Europa, men av någon anledning inte i Sverige. Rören är busenkla att arbeta med, håller bra och är mycket, mycket billigare än koppar. Prisexempel: 20 mm plastgör för varmt eller kallt vatten kostar 5 kr, medan 15 mm kopparrör kostar ca 95 kr/metern på Clas Ohlson! Skillnaden blir ännu större när man jämför kostnaden för rörkopplingar.

Här är förresten en bild på mina nästan färdiga rördragningar:

Varmvattenberedare och hydroforump har ännu inte installerats. Det ska bli spännande att sätta på vattnet när allt är klart. Hoppas jag är lika entusiastisk inför detta med polypropylenrör då...

Lyx som vi inte saknar

2009-03-30T21:36:00.003+03:00

Den bulgariska yoghurten är precis lika god som det sägs. Man kan gräva i den med sked så att det blir en grop. Eller så kan man skaka den en stund och sen dricka upp den genom ett hål som man gör med tummen i locket (man får göra ett hål till för luften förstås). Är man törstig blandar man ut den med vatten och kanske salt så har man ayrán, om man lägger till gurka, vitlök, dill och valnötter har man godaste svala sommarsoppan taratór.

Det finns massor av yoghurtföretag och när man väl har smakat runt lite kan man hitta sina favoriter bland mer eller mindre sura, mer eller mindre feta. Dessutom kan man få en med ko på utsidan, och har man riktigt tur hittar man den rosa med ko på.

Lyx som vi saknar

2009-03-24T20:17:00.003+02:00

(E) Vi saknar Löplabbet. Till och med Stadium saknar vi, i alla fall lite. Vi saknar att kunna gå till en sportaffär och köpa ändamålsenliga träningskläder och träningsskor. I Sofia är träningsartiklar lika med fashion, med funktion har de inte att göra.

Nog för att vi har gillat Löplabbet även tidigare. Men det är först nu som vi på allvar inser vilken förmån det är att inte bara ha pengar att handla för, utan att också ha möjlighet att handla funktionella kvalitetsvaror för dem. Det gäller inte bara träningsprylar.

Båda mina lilltår sticker ut från löparskorna och stötdämpningen finns kvar mest som ett minne. Dags för nya. Jag laddade vid internet, läste på om modeller som klarar mina ankfotsformade fötter och ömtåliga knän, antecknade många alternativ eftersom jag gissade att utbudet är litet. La så en halv dag på att hitta en modell som jag kände igen överhuvudtaget eller som utstrålade någon slags kvalitet. Jag hittade en som klämde och en annan i herrstorlekar. Kom hem lätt desillusionerad och med ett par Adidas som inte finns med på en enda seriös eller halvseriös löparsida på nätet. Adidas har ungefär hundratusen procents marknadsandel på den bulgariska marknaden för "tränings"-kläder.

Det är i högsta grad ett lyxproblem att inte vilja träna i halvtaskiga skor eller i träningsoveraller som hänger som helkroppstyngder efter halva passet. Jag skäms som alls bryr mig, detta är min bikt. Och jag medger att det inte är så illa som på bilden - de dojorna har omkring 10 000 år på nacken. Men när vi är hemma igen, då kan Adidas inte längre räkna med att få del av min lyxiga köpkraft.

Sopig sopigare sopigast

2009-03-23T22:35:00.000+02:00

Sofia har alltså problem med skräphanteringen. Inte främst med att det ligger skräp överallt och hänger plastpåsar i vartannat träd; det tunga problemet är att de gamla soptipparna är fulla och att det inte finns någon modern sophanteringsanläggning. EU har krävt att man bygger en sådan, men planerna skjuts på framtiden.

Så skräpfrågan dyker upp rätt ofta i tidningarna och sofiaborna antingen skämtar vilt om den, morrar åt politikerna eller rycker indignerat på axlarna. Hälften av dem skulle ändå inte gå ett steg i onödan för att kasta sitt skräp i en papperskorg istället för på marken. Det senaste är att kontraktet med ett stort sophämtningsföretag gått ut vilket har skapat en viss oro i skarven mellan det gamla och det nya. Företaget i fråga, Novera, gick ut i strejk och hävdade att de inte har fått alla sina pengar. Borgmästare Boyko Borisov sa att det har de visst. Idag kallades Noveras chef till utfrågning och företaget har nu förbjudits att hämta soporna.

I våra krokar är det ungefär lika skräpigt som vanligt, men i Södra parken ligger det högar vid varje papperskorg som sedan sprids med vinden. Bilden är tagen nära Sofias centrum. Till dess att frågan är löst får ett antal mindre företag från andra orter ta hand om skräpet i de berörda stadsdelarna, man arbetar visst även nattetid. De får hjälp av anställda från Stadshuset att hitta rätt och har även uppbackning av ett antal interner, inlåsta för mindre brott, som har anlitats tillfälligt. Klart är att staden är skitig och att antingen Novera eller borgmästaren ljuger, liksom att den som ljuger sannolikt inte skäms ett dugg över det. Enligt Borisov är sopstrejken iscensatt av någon grupp som vill minska hans popularitet inför sommarens val.

Det var ju en maclura!

2009-03-20T11:42:00.005+02:00

(E) I höstas skrev vi om ett mystiskt träd med tillhörande frukt som växer i Södra parken. Fast sen lärde jag mig av min kollega Jalle att man inte ska kalla det frukt om det inte går att äta. Hur som helst. Nikolays farfar löste gåtan!

...Jo...det växte nog ett sånt träd utanför min skola...jag tror att det var en maclura...

Respekt.

Wikipedia lär oss att macluran är släkt med mullbäret och att den på svenska verkar höra till citrusmullbärssläktet.

Räkna med Verle

2009-03-20T11:29:00.006+02:00

Tjoho! Verle Gammelskog är räddad! Stiftelsen som jobbat så hårt för detta lyckades själva bara få ihop knappt hälften av de miljoner som skogen kostade. Men Ale kommun, Fältbiologerna och några andra drog ihop resten. Mycket mycket bra. Det finns en föreställning i och utanför Sverige om att vi är så bra på att bevara våra skogar, men det är inte helt sant. Många gamla skogar med höga naturvärden huggs ned och det nya som växer upp är ofta monokulturer där få andra växter och djur kan leva. Det som sägs om ansvarstagande och naturvård på de stora skogsföretagens hemsidor, Stora Ensos och Sveaskogs bland annat, är inte alltid det som faktiskt praktiseras ute på hyggena.

Det finns - ännu - många fler skogar som är väl värda att bevara för framtiden. Det går fortfarande att klicka för skogen via loggan uppe till höger.

Rösten Avramov

2009-03-18T22:27:00.000+02:00

(E) Årets svenska bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen har operaanknytning. Detsamma kan i viss utsträckning sägas gälla Bulgariens bidrag som framförs av Krasimir Avramov och som händelsevis kallas Rösten. Smeknamnet bör ha att göra med hans förkärlek för falsettsång i operatappning. Men flera bulgariska musiker har bett honom att inte ställa upp eftersom han sjunger så erbarmligt dåligt att det blir pinsamt för landet. Rösten kontrar med att han tror på sig själv. Jag kollade in videon på You Tube och förstod först inte vad bråket handlade om, kanske att det låter för feminint? Eller att ringbrynjan är lite fjantig? Liveinspelningen från själva tävlingen gav bättre besked och om det låter likadant i Moskva kommer jag att känna vissa sympatier för alla de bulgarer som skäms. Här kan man lyssna på den officiella videoversionen, en bugning åt de tekniker som kan konsten att tonfixa. (Alternativt bannor? Det är ju fult att luras.)

Miss Bulgaria 2009

2009-03-16T23:02:00.002+02:00

Får Miss World-kandidater verkligen ha plastbröst och plastläppar?

Grannar

2009-03-15T20:51:00.006+02:00

(N) Vi har trevliga grannar, men man kan inte säga detsamma om mina föräldrars grannar. Mamma och pappa bor i England men för ett par år sedan köpte de en sprillans ny lägenhet i ett numera färdigbyggt hus här i Sofia. Eftersom de bor här endast sporadiskt så tar inte deras grannar hänsyn till dem. I somras fick pappa t.ex. inte parkera sin bil på parkeringen bakom huset; företaget som hyr nedersta våningen har lagt beslag på den parkeringsyta som mina föräldrar äger enligt kontrakt. Lyckligtvis kan de också parkera i sitt garage, så de orkade inte bråka.

Dock finns det gränser för vad man som lägenhetsägare kan stå ut med. När Ruben och jag skulle titta till lägenheten idag blev vi stoppade av en helt ny vägg med tillhörande låst dörr. Alltså, den del av trapphuset som leder till mina föräldrars lägenhet och den närmaste grannen var avspärrad. Varken mina föräldrar eller jag var informerade, jag saknade nyckel och grannen var inte hemma. Det gick helt enkelt inte att komma in!

Vad gör man? Jag är fortfarande förbluffad. Allt, och jag menar verkligen ALLT, verkar vara möjligt i Bulgarien. Efter viss efterforskning visade det sig att det var just grannen i fråga som hade installerat dörren. Vicevärden påstår att han inte var informerad, medan grannen tvärtom hävdar att vicevärden hade gett sin tillåtelse. Efter att senare ha pratat med grannfrun förstår jag följande: a) hon tycker att de har gjort mina föräldrar en stor tjänst (när de har fått en nyckelkopia är de ju säkrare för inbrott), b) hon har ingen förståelse för att en låst dörr som endast kan låsas upp med nyckel kan utgöra fara vid ev. brand, och c) hon tycker att jag är småaktig som kräver att den nya väggen ska ner.

Vilka människor det finns! Min enda tröst är att jag för en gångs skull kan få ondgöra mig över någon som INTE är bulgar: grannen är nämligen grek.

Här skapas lycka

2009-03-14T21:32:00.004+02:00

Tänk dig att du lämnar ditt land tillsammans med dina barn. Barnen växer upp och integreras i det nya landet. Ett av dem gifter sig och skaffar egna barn som naturligt nog inte känner din kultur eller talar ditt språk. Brutet prat och kulturkrockar som ett pärlband, det går ändå. Själv har du flyttat till ett tredje land och träffar inte ens barnbarnen särskilt ofta längre; de få tillfällena blir särskilt dyrbara. Men så flyttar ditt barn och barnbarnen till ditt hemland, om än bara för ett år. Du pratar med dem på telefon ibland, först på deras språk. Så småningom kan du prata ditt eget språk och de lyssnar, men är tysta. När halva året har gått ringer det och du svarar och det är dina barnbarn - du kan se dem på skärmen - och de pratar med dig på ditt allra egnaste språk och de pratar flytande och länge och de är glada och sprudlande och berättar om skidturer på Vitusha och sopa topcheta och parzalkata i Yozhnia Park.

Det är just det som händer på bilderna här. I andra änden av skype-linjen - i sydöstra England - sitter en farmor och en farfar som när ungarna har kilat iväg har väldigt svårt att hålla tårarna borta.

Sunny Beach i moln

2009-03-12T09:27:00.003+02:00

De svenska charterbokningarna till bulgariska svarta havskusten i sommar har enligt DN minskat med över hälften jämfört med förra året. Delvis på grund av den dyra euron, delvis på grund av negativa recensioner.

Bra!

Åk till Bulgarien för att vandra i berg med sol på huvudet, för att se fantastiska skogar, för att äta banitsa och yoghurt, lyssna på folkmusik, dechiffrera bokstäver och hälsa god dag på buttra men gästvänliga bulgarer. Men åk inte till den bulgariska svarta havskusten för den suger! Numera.

Nästan samtliga orter är mer eller mindre överexploaterade, med fulfula små och stora hotellkomplex där knappt ett grässtrå har sparats; det mesta är sannolikt byggt med maffiapengar och det är förmodligen bara en tidsfråga innan vatten- och avloppssystemen brakar samman. Svarta havet är nästan tomt på fisk och det finns mycket lite att se och göra utanför själva strandpromenaderna. Undantagen är gamla stan i Nessebar (som sägs vara smockfull av turister) och gamla stan i Sozopol (som kan rekommenderas). De få - och mycket värdefulla - naturområden som har sparats är infekterade av konflikter mellan investerare/lokalpolitiker och naturvänner/EU.

De fulfula hotellkomplexen kommer knappast att rivas, naturområdena kommer knappast att återställas, fisken kommer väl inte tillbaka. Men om det blir uppenbart att turisterna ratar de bulgariska badorterna hejdas kanske utbyggnadstakten. Avstannar helt gör den säkert inte, för teorin om utbud och efterfrågan har uppmärksammats av mycket få bulgarer.

(Snälla, åk förresten inte heller till bulgariska skidorter vintertid - där bygger man hejdlöst in i naturreservaten, varenda kryphål i Natura 2000:s regelverk expanderas så gott det går.)

Donnornas dag

2009-03-10T10:45:00.007+02:00

(E) Grattis i efterskott alla kvinnor ju! Med anledning av internationella kvinnodagen i söndags har Nomi och jag har blivit gratulerade från flera håll. Dagen uppmärksammades till och med i Stoynovskoto, "Trevlig helgdag!", varpå jag återgäldade hälsningen och förhoppningsvis såg ut som att jag visste vad det rörde sig om. Den enda kvinnan på Nikolays kontor bjöd i måndags på choklad.

Vi vet inte hur man ska tolka att man firar dagen marginellt mer i Bulgarien än i Sverige; förmodligen bara som att bulgarerna tycker mycket om att fira i all enkelhet (och att bjuda på choklad i synnerhet). Mars kallas kvinnomånaden. Inte bara för att den internationella kvinnodagen är i mars, utan för att mars omväxlande väder liknas vid kvinnors humör. Inte bara Baba Marta är alltså ombytlig; se där en föreställning som hade mött patrull hos svenska genusvetare. Å andra sidan skulle en svensk genusvetare, åtminstone en av den hårdare skolan, förmodligen få andnöd efter bara en kortare tids vistelse i Bulgarien, till exempel på ett genomsnittligt dagis eller framför en godtyckligt vald reklampelare.

Baba Rada, på bilden ovan, är förmodligen rätt ointresserad av genusvetenskap, hon har liksom annat att tänka på. Men på kvinnornas dag i söndags hoppas jag att hon fick en chokladbit.

Klipp klipp

2009-03-08T22:05:00.005+02:00

(E) När jag ska beskära något i trädgården hemma i Huddinge brukar jag inleda arbetet med att drabbas av en lindrig sorts ångest. Det har då handlat om ett litet äppelträd, en liten vinbärsbuske eller vår häggmispelhäck som tycks bli tacksam vad jag än gör med den. När den lindriga ångesten är överspelad kan jag börja klippa.

I helgen insåg jag att jag hade ansvar för att beskära ett dussin kraftiga och inte särskilt välskötta vinrankor. Det är på något sätt lite extra heligt med vinrankor. Kanske bara för att de sällan odlas i sådana relativa mängder uppe i stockholmstrakten? Eller för att det vore helt omöjligt att äta middag ute sommartid, utan att få solsting, om vi inte hade dessa vinrankor? Jag inledde alltså arbetet med en sorts ångest som denna gång var snäppet mindre lindrig. Efter att ha cirklat runt rankorna några gånger och därefter aktivt förträngt uppdraget i några timmar kunde jag börja. Jag klippte pytteklipp en stund men blev mera vågad allteftersom jag insåg att det trots allt kändes ungefär som med häggmispeln. Man kollar in en knopp som ser ut att vara väldigt sugen på att sticka iväg åt typ rätt håll och så klipper man där.

Del av beskärningsprojektet - före

Så jag klippte och friserade en väldigt lång stund och tänkte att vad ska man med professionella trädgårdsmästare när man har mig?

När jag så hade ett yttigt litet hörn kvar hände det sig att åsnan Marcos husse kom förbi. Han frågade Vet du hur man gör? Nä sa jag. Varpå han klev in, håvade upp en sekatör ur fickan och gick loss på liksom ett annat sätt än det sätt som jag hade gjort det på. Samt kommenterade att det var lite tidigt på säsongen givet att de hade snö upp över knäna tills för en vecka sen.

Samma del av beskärningsprojektet - efter

Nu ber jag till Stoynovskotos vinrankegudar att de ska vara mig nådiga samt att våra grannar inte ska behöva skratta sig fördärvade över resultatet. De har redan behövt bekymra sig över att vi inte tog hand om alla våra äpplen i höstas (och gjorde sprit av dem alltså). Och det kan ju räcka för ett tag.

Fast risk finns för att det blir ännu mer sånt bekymmer eftersom Nikolay samtidigt passade på att utsätta fem äppelträd för chockterapi. De var egentligen fördärvade redan innan, men på ett för trakten accepterat sätt. Stoynovskotoborna må veta hur man beskär vinrankor, men att beskära fruktträd, det kan de ICKE.

En trevlig prick

2009-03-07T08:00:00.003+02:00

Sofias borgmästare Boyko Borisov tycks ständigt vilja överträffa sig själv med att släppa uttalanden som får en att baxna. För någon månad sedan var han i Chicago och talade inför ditflyttade bulgarer. Han ska då ha sagt att Bulgariens största problem är dess "dåliga mänskliga material" och syftat på landets romer, turkbulgarer och - kanske allra märkligast - pensionärer. När uttalandet ledde till rubriker i media menade han att reportrarna borde intressera sig för hans "frukost" med Barack Obama och hans andra viktiga (nästan-)möten i Chicago istället.

En tid efter det förolämpade han makedonierna genom att hävda att Bulgarien kommer att ta över deras ekonomi och skyllde kort därefter Sofias dåliga vägunderhåll på det nationella transportministeriet. När han kritiserades för den sedan länge olösta sopfrågan i staden menade han att det finns värre problem att ta itu med och - igen - att media borde fokusera på hans frukost med Obama.

Bulgarerna går till val i sommar och enligt den senaste opinionsundersökningen blir Borisovs parti GERB det största med 26 % av rösterna. Vilket innebär att denne trivselman sannolikt skulle bli Bulgariens premiärminister om det vore val i dag. Också det får oss att baxna.

Men killen på bilden är förstås inte Boyko, utan Ruben. För när man tittar på honom blir man genast gladare igen.

Förr

2009-03-05T21:19:00.004+02:00

(N) Bulgarien har förändrats en hel del sedan jag var liten. När jag var liten fanns:

- en telefonnummer som man kunde ringa för att få lyssna på sagor dygnet runt,

- lastbilar med vattencistern som spolade gatorna rena med hjälp av två munstycken,

- lekplatser mellan höghusen där barn och vuxna lekte resp. skvallrade till sent på kvällen under sommarhalvåret (som förresten var/är just ett halvår och inte mindre...),

- pionjärläger (= sommarkollon) vid Svarta Havet och uppe i bergen,

- pionjärklubbar som ordnade utflykter, lek och gratis biobesök under skolloven.

Jag och mina kompisar fick i princip aldrig leka inne. Folk bodde trångt och barnen hade inte lika många leksaker som idag. Och det var underbart! Vi lekte kurragömma och blåsrörskrig och klättrade i träd. Blåsrören tog vi från antennerna på hustaket. Jag bodde i höghus 251, eller block 251 som det heter på bulgariska: 8 våningar och 8 ingångar, med tre lägenheter på varje våning. Vi killar från block 251 spelade ofta fotboll med dem från block 248 på söndagarna. Det handlade om två lag med 20-25 spelare var, trångt på plan med andra ord. Mitt dagis hade nummer 7 och skolan - nummer 73. Just nu bor vi i block 250 och Betkata (farmor) bor i 237. Morfar bor i 329, men i en annan stadsdel. Mitt nummer i klassen var 17; man gick i bokstavsordning efter förnamn, och när kamraten (= fröken) ropade ut mitt nummer visste jag att det var dags för läxförhör.

Söder om vår stadsdel låg fält och små skrutthus. På sensommaren brukade vi palla majs, men ibland såddes bara vete. (Rått vete går att tugga innan det är helt moget och blir som en saftig gegga i munnen, men majs slår högre.) Fälten är borta. Där ligger nu brackiga skrytbyggen. Mellan dem finns inga lekplatser - leriga (eller i bästa fall asfalterade) bilparkeringar verkar slå högre.

Jag tror att jag hade en bättre barndom än de flesta bulgariska barn av idag. Jag fick gå själv till dagis när jag var 5, och ingen har någonsin lämnat eller hämtat mig till/från skolan. Vi cyklade runt hela Sofia när vi var i 10-årsåldern.

De flesta av oss barn förstod naturligtvis inte att vi levde under en auktoritär regim. Så här i efterhand kan jag egentligen bara komma på några saker som var skumma: När vi gick i tvåan fick alla i klassen blåa halsdukar och vi blev därmed "chavdárcheta", alltså den lägsta rangen av goda kommunistmedborgare. Förutom antagningsceremonin hände inget mer. I femman (tror jag) fick vi röda halsdukar och blev pionjärer. Fortfarande ingen hjärntvätt, men däremot hade vi klassmöten där vi diskuterade praktiska saker. Jag hann aldrig gå åttan i Bulgarien, men har förstått att det var då, när man gick med i komsomól-organisationen, som partiet kom med i bilden på allvar.

I dagens Bulgarien hålls barnen för det allra mesta inne. Föräldrar, dagis- och skolpersonal verkar ha kommit överens om att barn mår bäst så. Kanske är det därför som ingen bryr sig om att städa bort allt glassplitter och annat skräp i de lekparker som finns kvar mellan husen.

Grattis Bulgarien!

2009-03-02T21:38:00.007+02:00

Idag är det Bulgariens nationaldag, man firar sin självständighet. Den 3 mars 1878 skrevs nämligen ett fördrag under i San Stefano - en kustort i närheten av Istanbul som idag heter Yeşilköy - enligt vilket Bulgarien som stat skulle vara ett faktum. En seger efter knappt 500 år under turkiskt styre, under vilka bulgarernas språk och kultur höll på att lösas upp och försvinna, och efter en lång och mycket blodig frihetskamp.

Fast det var ett himla stort Bulgarien som föreslogs. Eftersom Tyskland och de andra starka staterna i Väst var rädda för att den nya nationen skulle bli en onödigt stark frände till Ryssland skrev man aldrig under det ursprungliga fördraget, utan reviderade det i Berlin senare samma år. Enligt den nya versionen krymptes de tidigare föreslagna gränserna avsevärt. Följaktligen förlorade det nya Bulgarien det som i dag är Makedonien, liksom mindre delar av nuvarande Rumänien, Serbien, Grekland och Turkiet. Makedonien anses fortfarande av många bulgarer vara stulet från dem.

Norra halvan av det som var kvar blev i princip självständig och döptes till Furstendömet Bulgarien (Principality of Bulgaria), till furste valdes en stackars 26-årig släkting till ryske tsaren Alexander II, lilla Sofia utnämndes till huvudstad. Den södra halvan fick istället bli en självständig ottomansk (turkisk) provins med namnet Östra Rumelien. Först 1908 monterades de båda delarna ihop och blev gränsmässigt det Bulgarien vi känner idag.

Morfar Mincho ringde i går kväll och uppmanade oss att titta på en fantastisk film på teve - en fantastiskt patriotisk gammal film om de svåra åren och slagen före självständigheten. Jag tror att vi var kloka som inte följde hans råd om att hålla barnen vakna med anledning av detta tillfälle.

Idag ska det läggas statsmässiga kransar vid olika monument och nationalsången, Mila rodino (Kära fosterland), ska sjungas. Den handlar naturligtvis om bergen, Donau och solen, och om vilket fantastiskt ställe Bulgarien är. Allteftersom kommunismen kom och gick la man till/drog ifrån verser som inkluderade Sovjets skönhet. På YouTube kan man höra den så där riktigt patriotiskt, alternativt framförd av en amerikansk snubbe i svart skinnstass:

Ett fyrfaldigt leve för Bulgarien!

Så mycket man kan sova

2009-03-02T18:20:00.000+02:00

Vi sover mer här än hemma i Huddinge, lägger oss väl ungefär samtidigt men går upp först vid sju, ofta senare på helgerna. Stressar tveklöst mindre under dagarna, jag ligger vaken mindre. Ändå har vi åtminstone under vintern varit riktigt trötta när vi lagt oss och rätt mosiga när vi vaknat. Är vi sjuka på något vis?

Nä förmodligen tvärtom? För till skillnad från under ekorrhjulslivet har vi hittills varit febriga, magsjuka och allmänt skruttiga mycket lite och när jag tänker efter överfalls jag inte av nära-somnings-upplevelser efter lunch. Inte ser vi särskilt glåmiga ut heller (bara något lönnfeta). Vi har förstås inte utsatts för lika många virusbanditer som vanligt och vi har fått mer sol. Men här kan vi dessutom tillåta oss att leva efter årstiderna och sova mer under de förhållandevis mörka månaderna.

Det är nog inte så konstigt att vi trots allt har varit kvällströtta och morgonmosiga. Vi bör kanske istället fråga oss vad som händer med oss på lång sikt (för på kort sikt är det alldeles tydligt) när vi sover så där lite som vi gör hemma.

God mormor mars!

2009-02-28T17:14:00.008+02:00

I morgon är det den första mars och bulgarerna ger nästan mangrant varandra rödvita garnprydnader, mártenitsi, som man sedan hänger på sig. Syftet är att blidka Baba Marta; mormor/farmor mars. Hon är en tant med ojämnt humör, varför mars tenderar att bjuda på opålitligt väder, men med lite fjäsk drar hon sig förhoppningsvis tillbaka tidigt.

När man har sett sin första stork eller svala, alternativt ett blommande träd, plockar man av sig sin eller sina mártenitsi och hänger upp dem i ett träd eller lägger dem under en sten. Baba Marta anses då ha pensionerat sig för året. Med trädvarianten för man över den goda hälsa som mártenitsorna ger till trädet. Med stenvarianten bestäms ens egen hälsa under resten av året av vilken typ av kryp som så småningom passerar först. En larv eller mask ger god hälsa, en myra kan också ge god hälsa om man jobbar för det, en spindel är lika med trubbel.

De mest typiska martenitsorna föreställer pojken/mannen Pízho och flickan/kvinnan Penda. Det verkar finnas flera teorier om vad de och färgerna rött/vitt symboliserar, men gemensamt för dem är att det handlar om kontraster - manligt/kvinnligt, oskuldsfullhet/passion, lycka/sorg, liv/död och så vidare. Det finns också en legend om en bulgarisk tsar och hans diverse barn som slogs här och där och där var en flod och en flykt och precis när de skulle över floden till säkerhet så blev en av dem skjuten och där var en duva bunden med vit tråd som färgades röd av blodet och sen fick alla soldaterna ha blodfärgad tråd som dekoration. Ungefär.

Stenvarianten verkar riskabel, så vi brukar hänga våra martenitsi i ett träd någonstans där det är vackert.

A men!

2009-02-27T21:51:00.006+02:00

(E) Alltså. Här mallar man sig över vädret, över sen höst och tidig vår och miljarders miljarders soltimmar som alla hemmasvenskar bara kan DRÖMMA om mot huvudkudden eller med blicken lyft från datorskärmen ut mot mjölkvit for ever-himmel. Mm. Och så kommer ens fina mamma på besök, uttryckligen knalltrött på isknöggliga trottoarer, mjölkvit for ever-himmel och temperaturer runt plusminusnoll. Och det är någon slags helg på gång med fyra lediga dagar i kö. Och då kan man ge sig fanken på att Sofia tvärvänder från sitt vanliga soliga jag och tjurar med snåååla vindar och slasssk och gråttgråttgrått på himlen. Det blir ju lite pinsamt.

Fast hälften av tiden slipper man isknöggliga trottoarer för där står bilarna så själv går man på gatan där det bara är lite slask kvar. Just det. Och snön täcker en hel del av plastpåsarna.

Det gäller att se det fina med det solkigt mjölkvita?

Premiär

2009-02-26T11:45:00.003+02:00

(E) Jag skulle betala värmeräkningen igår. Jag hittade stället, det hade inte flyttat. Det var inte stängt och där var ingen kö. Jag fick betala och blev inte förolämpad. Jo, lite lite chockad blev jag.

Hundägare light

2009-02-24T21:33:00.005+02:00

Vi har en trapphushund som heter Carrie. Hon har en koja utanför huset, en del av ett före detta skåp som någon häftat fast plastpåsar på och lagt mjuka filtar i. Vi misstänker att hon varit en riktigt "ägd" hund från början eftersom hon är relativt väluppfostrad, men nu verkar hon alltså höra till hela trapphuset. Någon verkar dock känna huvudansvar för matningen. Hon är så fin, kanske 4 år och i god form, fast hon skäller på folk hon inte känner. Och ibland smiter hon in i trapphuset och tar sig en tupplur där. Om någon av tanterna ser henne blir hon raskt utjagad igen, eftersom tanterna och deras skurattiraljer är den enda anledningen till att trapporna inte alldeles svämmar över av fimpar, grus och - hundkiss.

Ibland ger vi Carrie kycklingben eller en bit korv, men inte för ofta eftersom vi vet att vi inte ska bo kvar så länge och inte vill ge incitament till andra matare att låta bli. I början tyckte vi lite synd om henne, vara ute så där i ur och skur. Men på det hela taget lever hon ett mycket bra hundliv, åtminstone så länge hon får vara frisk. Hon verkar inte gå hungrig särskilt ofta och har gott om hund- och människokompisar, hon kommer och går som hon vill. Några gånger har hon följt med oss till Södra parken eller till dagis.

På väg till dagis passerar vi också trapphushunden Sara och lite längre bort en trött och halvt vindögd hundfarbror. Nära Nikolays farmor Radka bor Bingo. Också Bingo bor ute i en skruffig koja och är väl egentligen inte Radkas i strikt mening, men hon lagar (ja, lagar) mat till honom varje kväll och när han blivit allvarligt biten i höstas tog hon honom till veterinären.

Förutom trapphushundarna finns det gott om hemlösa hundar i Sofia, som regel är de en gång ägda hundar som inte längre varit önskade av sina hussar och mattar och som därför släppts ut. Eller ungar till sådana förstås. De är en gammal del av Sofias stadsbild och har periodvis ställt till med problem eftersom de kan vara aggressiva. I stadens utkanter går det i princip inte att cykla eftersom man då snabbt får ett gäng efter sig. Nikolay har av den anledningen skaffat en Dazzer, en manick som piper på hundfrekvens så att de flesta arga jyckar kommer på bättre tankar (att sticka). Men med Carrie behöver man förstås ingen Dazzer, henne kliar man bakom öronen.

Български, lektion 2

2009-02-22T22:11:00.003+02:00

Till skillnad från ryskan slipper den som vill lära sig bulgariska att böja verben efter diverse kasus. Å andra sidan har man tillräckligt att göra ändå, eftersom bulgariska verb sägs kunna anta 3000 olika former. Bland annat finns det nio grundtempus - svenskan har fem tror jag - inklusive ett som används när man berättar något som man själv har fått berättat för sig. I presens har verben dessutom två former, en som uttrycker regelbundenhet eller något oavslutat, en som uttrycker en enskild eller avslutad händelse. Imperativ böjs olika beroende på om man talar till en eller flera och beroende på om man vill att någon ska göra något (som att stänga dörren) eller att någon inte ska göra något (som att inte stänga dörren). Och så vidare.

Efter hundratals år av turkiskt (ottomanskt) styre hade bulgariskan nästan försvunnit på 1700- och 1800-talen. När den åter spreds under en period av nationell samling och kamp mot turkarna på 1800-talet skrevs en del närmast nationalromantiska böcker; mycket om kampen. Men i övrigt är det ont om äldre bulgarisk litteratur och först tror jag 2007 öppnade en bokaffär värd namnet i Sofia. Trots att det är ett språk som tycks som gjort för att berätta historier med.

Det vore schysst att ha familjeskäl till att lära sig ett språk som ryska, som ju har en till synes outsinlig litteraturskatt att ösa ur. Men med min takt bör jag nog nöja mig med att konstatera att det finns en hel del bulgariska barnberättelser från kommunisttiden som tycks värda att kämpa med.

Här är några ord som är bra att kunna:

Hej! - Zdrasti! / Zdravéi!

Hej då! - Ciao! / Dovízhdane!

Tack! - Mercí! / Blagodarjá!

Jag vill inte ha plastpåse. - Ne ískam plik/turubítchka.

Men jag VILL inte ha plastpåse! - No ne ÍSKAM plik/turubítchka!

Eller hur!? - Nalí!?

Български (balgarski), lektion 1

2009-02-20T15:32:00.007+02:00

(E) Bulgariska är ett slaviskt språk som skrivs med ett kyrilliskt alfabet, likt det ryska men där några bokstäver skiljer sig åt. Kyrilliskan är döpt efter en av de byzantinska bröderna och missionärerna Cyril (Kyril) och Methodius på 800-talet, som själva uppfann ett eget alfabet. Enligt bulgarerna själva - inklusive Nikolay - var dessa brorsor just bulgarer, så låt oss säga det.

Första deklarationen av de mänskliga rättigheterna lyder på bulgariska så här:

Bсички хора се раждат свободни и равни по достойнство и права. Tе са надарени с разум и съвест и следва да се отнасят помежду си в дух на братство.

Fint va? Det låter fint också, rätt mjukt fast det är fullt av sh och zh och hårda r. De internetvana kidsen här skriver med latinska bokstäver, som också används rätt ofta i reklamsammanhang, och det är nog inte särskilt vilt att tro att de kyrilliska bokstäverna så småningom kommer att inta en mer undanskymd plats. Synd, men förståeligt. Med latinska bokstäver ser deklarationen ut så här (hora uttalas inte hora utan xåra där x-et är ett ljudande h, det betyder människa):

Vsički hora se raždat svobodni i ravni po dostojnstvo i prava. Te sa nadareni s razum i sãvest i sledva da se otnasjat pomeždu si v dux na bratstvo.

På den länkade sidan nedan kan man titta och lyssna (klicka på länken Listen to...) på historien om Babels Torn från Gamla Testamentet, jag tycker att det låter så gosigt när uppläsaren pratar, lite som godis.

http://www.omniglot.com/babel/bulgarian.htm

Omkring 10 miljoner människor talar bulgariska, men en bulgar kan också tala hyfsat obehindrat med en makedonier och göra sig hjälpligt förstådd med kroater, serber, bosnier och slovener. Om man kan bulgariska förstår man också enstaka ord i andra slaviska språk, som ryska och tjeckiska, liksom i turkiskan eftersom bulgariskan har lånat många ord därifrån.

Enligt Nikolay är det ett bra språk att svära på.

Eller hur?

2009-02-19T11:57:00.006+02:00

Min bulgariska är fortfarande... såå dålig! Jag lärde mig spanska på ett nix i Guatemala för några år sen , varför går det inte nixigt nu? (Tänk, tänk, tänk.) Okej, jag är nio år äldre, har två barn mer än då, håller fyra personer med mat och städning istället för en - då var jag dessutom inhyst hos en familj den första tiden - och lönearbetar deltid på svenska istället för att som då volontärarbeta deltid på spanska. Men ändå, det är ett fint språk, jag är här.

Nog för att jag kan ta mig fram, men bara så länge jag håller mig till eeenkla konversationer. Värst är att jag inte längre alltid hänger med i barnens konversation, och så de små felen som lätt kan tolkas som ohövligheter. Härom dagen knackade grannen under oss på dörren och upplyste mig om att det droppade från vårt badrum ner till deras. Jag ville säga "Oj då!", eller "Ere sant!?". I stället blev det

- Eller hur!?

Grannen såg bara milt förvånad ut och badrumsdroppet åtgärdades snabbt medelst silikon. Hur som helst tror jag att jag ska stänga av datorn och öva interjektioner, precis nu. Eller vänta, jag ska bara...

Krasch boom bang!

2009-02-18T10:03:00.005+02:00

(E) På väg hem från ungarnas gymnastik cyklar vi förbi en glansigt svart bar, Nero. Längs med och på trottoarerna omkring står lyxåken uppradade, också de glansiga och svarta, vi snackar bilar värda en miljon eller två. Nikolay fick sina misstankar bekräftade när han frågade en kollega på jobbet: Jodå, baren är känd som ett maffiahak.

Sedan i natt finns inte Nero mer. Uppskattningsvis 400 gram TNT sopade undan etablissemanget och spräckte fönster i hela kvarteret, men baren var stängd och ingen ska ha blivit skadad. Ägaren, Niki Pileto kallad (Niki Kycklingen), frikändes nyligen från anklagelser om smuggling över den bulgarisk-grekiska gränsen. Han ska nu på morgonen ha sagt att de inte ville skada någon den här gången, utan bara visa att de menar allvar.

Mamma, du behöver inte oroa dig, vi ska cykla en annan väg i fortsättningen.

(Bilden är från filmen Goodfellas, på svenska Maffiabröder.)

Vår fina jeep

2009-02-16T21:31:00.007+02:00

(N) Det här är vår Ford Maverick, årsmodell 1994. Det enda lull-lull den har är värmefläkt. (För att justera värmen måste man dock montera ner instrumentbrädans lock. Så värmen justerar vi en gång i oktober till rött och en gång i april till blått.) Jag erkänner gärna att jag är väldigt förtjust i den och extra glad när vi åker till stugan så att jag får möjlighet att använda lågväxeln. Samtidigt är vi noga med att inte köra den i onödan. Elisabet är inte överförtjust men har så småningom insett behovet.

Att köpa bil här är inte riktigt lika smidigt som i Sverige. Just denna var importerad från Tyskland och jag köpte den i Troyan. Jag fick provköra och efter att förhandlat ner priset kom vi överens om att jag skulle komma tillbaka dagen efter. Då körde vi till närmaste stad med vägpoliskontor, Lovech, och efter en halv dag var bilen registrerad i Bulgarien. Men inte i mitt namn, utan i bilhandlarens. Eftersom jag är skriven i Sofia... Så jag har köpt bilen men bilhandlaren står som ägare i bilregistret. Hur löser man detta? Jo, genom att anlita en notarie! Denne allsmäktige person ordnar a) ett dokument där det står att jag kan använda, försäkra och sälja bilen vidare, och b) ett dokument där bilhandlaren bedyrar att bilen inte är pantsatt. Typ.

Nu vill jag föra över bilen så att den är registrerad i mitt namn och har fått veta att det inte räcker att gå till vägpoliskontoret i Sofia. Nej, jag måste anlita en NOTARIE igen! Denna gång ska jag få ett dokument, säg c), som jag måste ta med till vägpolisen, tillsammans med a) och b) (se ovan), och vänta minst en halv dag för att få äga något som jag betalade för i juli 2008. Men jag måste tänka på att dokument c) slutar gälla 14 dagar efter att ha fått sin lilla stämpel av notarien. (Vi tror att notarier måste ha kontakter hos viktiga personer här.)

Allt detta är fullständigt sant. Sant är också att vår kompis Zjelya köpte en bil av en som hade köpt den av en... Alltså, hon köpte en bil där ingen av de senaste fem ägarna hade brytt sig om att registrera bilen i sitt namn. Så hon hade fem exemplar av a) och b), utgivna i olika personers namn förstås. När hon sedan skaffade sitt dokument c) och gick till vägpolisen visade det sig att ett av de fem exemplaren av a) och b) saknades! Kedjan var bruten och det gick inte att registrera bilen i Zjelyas namn. Att det överhuvudtaget löste sig till sist berodde bara på att hennes man är polis.

Men jeepen är bra, så den är värd allt besvär. I helgen tog den oss bland annat hit:

Inte alls om Bulgarien

2009-02-14T21:42:00.004+02:00

(E) När jag var i Stockholm härom veckan log Gry Forsell och Adam Alsing sina allra bredaste leenden mot mig och andra passerande från reklampelare lite överallt i stan. De leder ett känt och förmodligen - av leendena att döma - gladhurtigt morgonprogram i en känd reklamradiostation. Och det slog mig att just det gjorde de alldeles bestämt förra våren också, innan vi åkte. Gry hade nog en annan frisyr då och nu har de en kompis med sig som heter Anders, men har de liksom hängt där och varit så där glada precis hela tiden? Imponerande.

För skogen

2009-02-12T22:09:00.007+02:00

Klicka gärna på loggan här bredvid som hör till Stiftelsen ett klick för skogen - där kan man på olika sätt hjälpa dem att bevara en artrik skog utanför Göteborg. Om de inte får in tillräckligt med pengar före den 19 mars kommer den att avverkas.

Vi tycker mycket om träd. Att titta på dem, vara nära dem och lära oss saker om dem. Bulgarien har många riktigt maffiga träd och fantastiska skogar; bland de största och rikaste i Europa. Precis som i Sverige huggs många ned som förmodligen borde bevaras för framtiden, men här är myglet större och de miljöengagerade både färre och mer resurssvaga.

Nästan en tredjedel av Bulgarien är sedan nyligen med i EU:s Natura 2000, vilket ska ge värdefulla naturområden skydd. Fantastiskt skönt, men tyvärr finns det kryphål. Skog med hög biologisk mångfald huggs för att bygga ut redan överexploaterade skidorter där snö snart kommer att vara en ovanlighet. Man hugger också för att skapa golfbanor där vattenbristen redan är uppenbar och för att bygga ännu fler katastrofalt osmakliga rikemanshus längs Svarta havskustens få kvarvarande naturområden.

Runt Stoynovskoto är betesmarkerna och plommonodlingarna viktiga, men utan skogen skulle byn helt torka ut och förtvina. De tunna stammarna på bilden högst upp är unga bokar, avenbokar och någon lönn som växer i reservatet Steneto i närheten. Det gamla valnötsträdet nedanför är ett av våra favoriter. Det växer nästan helt horisontellt vid vägen alldeles vid byn.

Hjulet - en hösthistoria

2009-02-10T21:01:00.005+02:00

(E) Vi körde i kanske 80 km i timmen på en mindre och för stunden lågtrafikerad landsväg när vårt vänstra bakhjul lossnade, ett par mil norr omTroyan. Jag satt i baksätet och läste högt ur Trollkarlen från Oz och det kändes på något vis lite surrealistiskt när hjulet plötsligt rullade förbi fönstret – jag trodde först att vi fått punktering – och vinglade lite hit och dit över vägen en bra bit för att så småningom försvinna ner i diket. Själva saktade vi elegant om än väsande in vid vägkanten. Nikolay och jag hade båda hört ett svagt dunkande ljud och jag hann tänka att det kanske var något fel med de mystiska Automatiknaben som det står om i jeepens heltyska manual, men vars funktion vi inte hade lyckats genomskåda. Istället var det alltså hjulet.

När vi något senare stod vid vägen och väntade på assistans – domkraften räckte inte till – tänkte jag på vilken tur man kan ha ibland. Tänk om det hänt på motorvägen, eller på den högtrafikerade landsväg som vi nyligen lämnat, eller om vi stannat i en kurva så att bilen inte synts så väl. Eller om ett framhjul hade lossnat istället. Det var till och med fint väder och inte mörkt än på ett tag, och vi var alla mätta och otörstiga och utan nerkräkta kläder (Nomi blir ofta åksjuk). Men efter att ha undersökt de inblandade delarna trodde Nikolay att någon skruvat loss nästan alla bultarna, möjligtvis för att jävlas (vår jeeps vänstra bakhjul är knappast av den sort att det skulle inbringa några större pengar), möjligtvis vid det vägkrogsbesök där jag tänkt tanken att vi inte hade uppsikt över bilens vänstra sida. Assistansskillarna trodde detsamma och då blev jag så ledsen. Varför då? Och de måste i så fall ha sett oss och sett att vi hade barn med oss. Och hur kan man då…?

Assistanskillarna hjälpte oss (nå, de tog bra betalt) att lyfta upp bilen tillräckligt för att sätta tillbaka hjulet med bultar från övriga hjul. Sen åkte vi långsamt hemåt genom bergen, ackompanjerande av ett hasande ljud från någon del som tagit stryk, men själva alldeles, alldeles hela.

Erbjuds inte i Huddinge

2009-02-07T18:23:00.006+02:00

Idag, den 7 februari, åt vi med solvarma huvuden lunch på en uteservering i Södra parken, vantar och mössa var inte aktuellt. Snödropparna har snart blommat över. Vi tror att man kan ha det sämre.

Ordförande Yovchev

2009-02-05T12:25:00.003+02:00

(E) OS-medaljören Yordán Yovchev har blivit ordförande för ungarnas gymnastikklubb och har fixat sponsorer så att den slitna salen kan renoveras. Det är ju jättebra, men vi håller tummarna stenhårt för att ersättningssalen ska ligga på rimligt avstånd; det ryktas att det inte blir så. Det som Ruben och i viss mån Nomi får av sin träning fyra gånger i veckan (två för Nomi) är värt väldigt mycket och såna suveräna tränare som de har växer garanterat inte på träd. Alltså är vi beredda att transportera oss ganska långt för att åtminstone Ruben ska kunna fortsätta terminen ut.

Jag har inte lyckats lista ut hur man klistrar in You Tube-filmer i bloggen, men här är två länkar som visar Yovchev i all sin glans från OS 2004; han knep visst silvret. Jag kan avslöja att han är kortare än jag och att han helst gör sina armhävningar stående på händerna.

På matta:

http://www.youtube.com/watch?v=w2xaUjoKGVk&feature=related

I ringar:

http://www.youtube.com/watch?v=tXY309phfeY&feature=related

Stockholm i mitt hjärta typ

2009-01-31T21:23:00.007+02:00

(E) Jag for till Stockholm. Förvirrade mig under mellanlandningen i Wien på väg tillbaka till Sofia, konstigt att åka hem igen fast bort, samtidigt. Hann dock tänka på lite annat.

Att jag nästan fällde en tår när Lill Lindfors hälsade välkommen från högtalaren på Arlanda Express, FAST jag tycker att de där kändishälsningarna är rätt töntiga.

Att barnen i Stockholm har vettiga vinterkläder. Att det går att hitta vettiga vinterkläder i affärerna. Och regnkläder - Nomi kommer att väcka uppmärksamhet i sina nya gula. Och träningskläder.

Att andelen kvinnor på stilettklackar vid isigt väglag är avgjort lägre i Stockholm än i Sofia.

Att detsamma gäller andelen män i rakt skurna, svarta skinnjackor med ölmage och skäggstubb. (De är i och för sig rätt många i Stockholm också, fast då brukar ölmagarna vara mindre.)

Att man däremot hör så många fler språk på tunnelbanan i Stockholm! I Sofia är det bulgariska, enstaka engelska uttalanden och så ungarna och jag som skapar förbrylling med vårt snickesnackande på spårvagnen.

Att solen inte ens var i närheten av titta förbi en endaste gång, ja att rena ihågkomsten av den stockholmska vinterns långhet och gråhet liksom trycker ned en litegrann mot marken. (Tur då att man inte har stilettklackar.)

Att det än så länge måste vara lättare att känna sig lyckad i Sofia än i Stockholm, givet inkomstnivån. Har du pengar i Sofia köper du dyrt, gärna brackigt. I Stockholm räcker inte riktigt det, eller hur? Utom kanske för överklassen? Runt varje stockholmshörn finns numera en butik fylld av ändlösa rader originella, närproducerade eller fair trade-ade, hantverkade, högkvalitativa och designade köksredskap, sparkdräkter, surdegsbröd, lampor, mössor och allsköns ting. Det är ofta vackert, roligt, man (jag) blir glad av det, jag vurmar för både närproducerat och fair trade-at. Men det kräver onekligen en del tid, engagemang och god smak att välja just de originella (osv.) köksredskap (osv.) som passar in på den lyckade medelklass-och-lagom-intellektuella individ/familj som man kanske helst vill vara?

Att jag kände mig så välkomnad och ompysslad av alla jag träffade, både släkt, vänner och kollegor. Inte minst av en moster av allra finaste slag. Tusen, tusen tack!

Effektiv primärvård

2009-01-31T17:27:00.002+02:00

(N) Som en blixt från klar himmel fick Nomi hög feber igår natt. När jag la henne vid nio var hon som vanligt, men runt elva hörde jag henne stånka - 39,2 grader. Natten gick bra och på morgonen var hon pigg och hade runt 38.

Men vid lunchtid idag gick det undan. Helt plötsligt hade hon 39,8 och var ganska medtagen. (Hon pekade på sitt ben och sa, bl.a., att där fanns ett rosa rör. Men det räckte tydligen inte!?) Jag tänkte att jag inte vill vara med om detta på natten utan att veta att det inte är något allvarligt, så jag googlade en privat klinik i närheten. Efter ett telefonsamtal fick jag veta att det visst går att undersöka Nomi där, trots att vi inte har gått igenom den tidsödande proceduren med att skaffa tillfälliga personnummer åt barnen. Dessutom var det ingen kö!

Väl på den fräscha kliniken fick jag sätta mig utanför ett mottagningsrum. Efter fem minuter kom en proffsig och erfaren läkare som direkt fick Nomis förtroende. Undersökningen tog max tio minuter och vi fick sedan lämna in medhavt urinprov. (Nomi skrämde oss med njurbäckeninflammation när hon var mindre...) Ner till labbet, upp till receptionen för att betala SEK 25 för urinprovet, ta varsin smörgås och aprikosjos och invänta resultatet. Som var klart på 20 minuter!

Läkarens diagnos: Nomi har en virusinfektion i de övre luftvägarna. Ingen fara med andra ord. Van som jag börjar bli vid den svarta ekonomin här frågade jag läkaren (på tu man hand) vad jag är skyldig.

- Men ni fick ju en lapp av mig? Det är bara att betala i receptionen!

Hela besöket, inklusive urinprov, gick på ca SEK 175 och tog ungefär en halvtimme. Från det att jag satte mig framför datorn för att kolla upp kliniken tills jag satt hos läkaren tog det också en halvtimme, inklusive påklädning av två barn, packning av en väska (hade förberett mig på ett långt besök) och en felkörning. Och bland dessa 175 kronor fanns inte en enda bulgarisk skattekrona!

En liten reflektion: Varför känns detta lyxigt? Borde det inte vara en självklarhet även för Sverige? Priset skulle ju kunna vara detsamma, fast skattefinansierat. (Jag vet, svenska läkare administrerar en massa och landstingen är enorma apparat; men måste det vara så?)

Otäck SUV-ägare

2009-01-30T10:16:00.009+02:00

(N) Elisabet är i Sverige och eftersom jag är ensam med barnen här försöker jag hålla låg profil när jag är ute och promenerar. (Obotlig moralist som jag är försöker jag annars ibland säga till folk när jag tycker att de gör något dumt.) På väg från dagis idag kunde jag dock inte hålla mig. En 40-årig man i en Audi Q9 (= onödigt stor SUV) hade parkerat på en trottoar. Bredvid honom, på gatan, stod en Lada kombi 2104 el. 2007 (= Fiat från 1960-talet), som SUV-ägaren tyckte stod i vägen när han skulle köra iväg. Jag såg först att han bråkade på någon i lilleputtbilen och tänkte inte mer på det, men när jag närmade mig blev jag lite förvånad över att han skrek åt någon i baksätet i stället för åt föraren. Det visade sig att han skällde på en rädd liten pojke i 6-årsåldern som satt ensam i bilen! Känner mig fortfarande ledsen och upprörd när jag tänker på detta.

Jag var inte så kaxig som jag hade velat, barnen har ju som sagt bara mig här just nu. (Män i dyra nya SUV-ar i Bulgarien har sällan tjänat ihop sina pengar på laglig väg och jag vill hur som helst inte bråka med en maffioso.) I stället förklarade jag lugnt för mannen att 1) det är förbjudet att parkera på trottoaren, 2) han har en jeep*, så han kan ju ta sig ner för trottoarkanten på samma sätt som han körde upp, och 3) hur som helst är det inte pojkens fel att hans pappa har ställt Ladan där. Otroligt nog fortsatte puckot bråka och påstå att hans bil skulle ta skada av trottoarkanten! Jag har också jeep, sa jag då lugnande, och förklarade att kanten inte är någon match för Q9-an. Att jag låtsades vara på samma sida som han (i och med att jag också har jeep!) lugnade ner honom lite; jag börjar lära mig bulgarernas psyke så sakteligen. Jag stannade kvar tills mannen hade åkt och frågade pojken hur det var. Han log tacksamt men sa inget. Och jag blev ännu ledsnare när jag såg att pojken var rom.

*jeep kan i Bulgarien betyda såväl SUV som terrängfordon med lågväxel och allt

Koprívshtitsa

2009-01-26T11:16:00.006+02:00

Vackert ställe, Koprívshtitsa, med välbevarade hus där en del har gjorts om till muséer. Magnifikt hantverk, både i hus och interiörer, lagom slingriga vägar och böljande berg. Rekommenderas.

Host, harkel

2009-01-21T13:54:00.006+02:00

Gasen närmar sig åter Bulgarien och krisen är över säger energiministern. Fast det dröjer några dagar innan värmebolagen hinner byta tillbaka från olja till gas, och några kommer visst att fortsätta med oljan eftersom det lönar sig bättre för dem.

Det hurrar vi inte för. Vi har inte frusit inomhus dessa dagar, jag tvivlar på att särskilt många bulgarer gjort det. Men luften här i Sofia är genomusel, det ligger ett dis över stan och det känns ofta i halsen när vi är ute.

Partikelnivån i innerstan ligger tydligen runt 200 µg/m³och enligt Miljödepartementet innebär det att man inte överskrider normen. Men vänta nu, enligt EU:s miljökvalitetsnormer ska dygnsmedelvärdet inte överskrida 50 µg/m³ mer än 35 dygn per år. Årsmedelvärdet bör inte överstiga 40 µg/m³ per år - gränsvärden som kommer att sänkas ytterligare nästa årsskifte. Kortvarig exponering för så höga partikelhalter som 200 µg/m³ kan leda till andningssymptom och försämringar av lungfunktionen, ökad medicinering och fler akutbesök på sjukhus för astmatiker, fler sjukhusintagningar och dödsfall p.g.a. lungsjukdomar och lunginflammation. Bland annat. Långvarig exponering kan förutom detta leda till permanenta lungförändringar och lungcancer.

Generös eldning med kol, olja och gas, en växande bilpark, ingen bilprovning (inga katalysatorer), inga motverkande åtgärder överhuvudtaget, tomgångskörning till synes satt i system. Det är inte så konstigt att det är så. Men vad menar Miljödepartementet med att halterna inte överstiger normen? Jo, att det inte är värre än förra året.

Som på andra håll i världen har man hittat receptet för minsta möjliga besvär: Om du inte orkar bry dig, vissla och låtsas som ingenting.

Svensk Likriktning

2009-01-19T10:47:00.006+02:00

Den svenska skolan är fullproppad av fina värderingar och vettighet på olika sätt, säkert är den bättre än den bulgariska där mycket än idag handlar om korvstoppning. Men idag gör den mig ARG. Jag kan nämligen inte förstå varför barn i Sverige inte kan få utvecklas i sin egen takt, utan bara i SAMMA takt!

Ruben är på god väg att lära sig läsa och skriva på både bulgariska och svenska, för honom fungerar det här dagisåret som ett förskoleår. Storbarnen har nu flyttat till avskilda lokaler och har en "riktig" fröken, de tränar bulgariska, matematik, engelska och annat som i skolan fast anpassat för 5-6-åringar (fast det bulgar-engelska uttal han kommer hem med är rätt läskigt). Hans fröken sa redan i höstas att han är skolmogen.

Under förskoleåret i Sverige ligger fokus i inlärningen på att barnen ska lära sig att läsa och skriva sitt namn och förstå att det går att läsa ord och lära sig åt vilket håll man läser. Det har Ruben kunnat sen han var fyra. Så jag ringde vår tilltänkta skola och frågade hur de gör med barn som Ruben (det lär ju finnas fler). Svaret löd Ingenting. Det vill säga att han får följa med i undervisningen som de andra. Personen jag pratade med sa många vackra ord om Gruppen och Livskunskap och Möjligheter i undervisningen och om hur omtyckt undervisningen är. Det tror jag gärna på. Men om det betyder att Ruben och några till ska sitta i ett helt år och vänta på att alla hamnar på samma nivå gör det mig alldeles vansinnig.

Demonstrationskompott

2009-01-15T08:52:00.009+02:00

(N) För ett par dagar sedan demonstrerade en brokig skara på mellan 1000 och 1500 personer utanför parlamentet i Sofia. Ingen vet riktigt varför, förutom att de är missnöjda med politikerna som styr landet och vill ha ny regering. Den största gruppen var studenter som var där i samband med att parlamentet skulle diskutera en ny lag som gäller Studentstaden, alltså campus, i Sofia. Ingen journalist brydde sig förstås om att sammanfatta vad lagen skulle handla om, och varför parlamentet och inte kommunpolitikerna diskuterar en så pass lokal fråga. Studenterna var i alla fall missnöjda med att campus inte är campus längre; de vill inte ha privatägda discon på området, för de menar att de alstrar kriminalitet och narkotikahandel.

Förutom studenterna demonstrerade tydligen jordbrukare (alt. mjölkbönder) och miljöaktivister, men ingen har en aning om vad deras protester handlade om, för dessa grupper var helt enkelt mindre intressanta att rapportera om. Däremot fanns en grupp som både hördes och kändes:

Den bestod av fotbollshuliganer som, precis som i Sverige, aldrig missar ett tillfälle att få slåss samt av folk som inte ens använde fotbollen som ursäkt. En polis och en demonstrant blev skadade och ett parlamentsfönster krossat, inte så blodigt med andra ord. När jag tränade på gymmet på kvällen fanns där tre spinkiga killar i 15-16-årsåldern, som skröt inför ett muskelberg om att de hade varit med i demonstrationerna. De höll på Levski, ett av de två stora fotbollsklubbarna i Sofia (jag höll på det andra när jag var liten, CSKA), men jag hörde förstås inte ett ord om politik.

Många olika grupper är alltså missnöjda med regeringen och vill ha nyval, men det sägs sällan eller aldrig något om vad man vill ha istället. Inga konkreta förslag framförs, inte ens av oppositionen. Bulgarisk politik verkar mest gå ut på pajkastning.

Det blir förresten inte något nyval, den här gången.